Helsingborgs-Posten – 2 augusti 1861, sida 2

2 7) alla sall — fortfor hon leende — ansåg jag icke milt lif, genom denna lilla färd, så alldeles till spillo gifvet, som herrskapel tyckes ha föreställt sig.? Han svarade icke straxt, men minuters tystnad återtog han: Fröken sade nyss att jag var misstrogen — jag smickrade mig ej med att sroken skulle ha egnal så mycken uppmärksamhet åt en så obetydlig person, att någon upplysning om hans karakter och lynne derigenom kunde vinnas; men min mor och fru Brandel säga detsamma. Om man kallar det misstroende, fortfor han, att i allmänhet ganska litet tro på menniskors så kallade fortråfilighet, så medger jag, all jag år misstrogen och blir det, tills jaa får se en enda, som utan beråkning tänker mera på andra — eller atminstone lika mycket, som på sig sjelf. -Under de sista veckorna har jag stuudom tyckt mig varseblifva ett sådant helgonlikt våsende. — Och i afton, — nu såg han upp till henne med en blick, deri mången outtalad mening utryckte sig, — voch i afton tycker jag mig ännu mera tydligt och klart se glorian, som omstrålar dess hjessa. Magnild rodnade djupt, men teg; icke ett ord vexlades förrän vagnen svangde in uti alleen till Gyllingsnäs. öfverstadigt är att nämna alla de förebråelser, med hvilka grefvinnan mottog sin dotter, och var det för Magnild nästan omöjligt all på ett tillfredsstallande och för sina omgilvande lältsatiligt sätt förklara anledningen till sin lilla utfart. Hon blef ej förstådd af dem alia, utom af en enda; till och med den goda, for hvars blickar bon hittills slätt i en så klar och ren dager, kunde icke denna gängen rätt begripa henne ; men svart efter flera var oron såväl som den ögonblickliga förtrytelsen förgaten för den gladjen, att aler få sluta henne frisk och sund i sin famn. STOLTHET OCH FATTIGDOM. Den 4 Oktober var en dag, som alltid med outplanliga bokstäfver stod tecknad i den minnesbok. hvilken Magnild förvarade på djupet af sitt hjerta. Bilden af den lidande hustrun, de mystiska ord hon uttalat stodo på första bladet ; och sedan insmög sig så obemärkt en annan gestait från hvars läppar ord äfven utgått, hvilka, inflätade bland forgat mig ej, skulle varit hjeroglyser för alla andra. rij an är i penningeförlägenhet i vestra tornkammaren forvaras i en lonnlåda en penningsumma, som skulle kunna tillhöra Loventhal — huru hänger detta tillsammans, hvad gemenskap kan Inga Zakrisson ega med honom, hvad är det som ingifver henne ett för honom så lisligt intresse —— — — 2 Harjag rättighet att stjäla mig in i andras rum och taga det jag der torde finna — och gifva det till andra -—? Om jag ånda vågade ulgjuta mig för faster — radfråga henne — men det far jag ju icke — —? sivad år det for trolldom, som vidlåder detta förunderliga stalle ?? blef alltid eftersatsen af denna flera gånger om dagen upprepade monolog. En afton satt Magnild ensam i fru Löven(hals rum, och denna helt tyst i sin soffa, tankfullt lekande med sina ringar. ngelborg synes ej till i qväll, började Magnild. vjon har haft litet hushållsbestyr, stackars slicka, suckade modren. lLojlnanten är också borta?, återtog Magnild med en lätt darrning i rösten. Jfa, han har rest bort i en affar, svarade hon. rsommer han hem i afton 2? Jag tanker alt han skall snart vara här? Knappt voro dessa ord uttalade, förrän bullret af en chås hordes och fru Löventhal utropade : vhjar ha vi honom! Det drojde fullt en sjerdedels timma innan han visade sig, slutligen steg han in, bugade sig på ett visst afstånd for Magnild, och med ett dystert anletsuttryck narmade han sig sin mor, kysste hennes hand. och intog sin vanliga plats vid sonstret, utan att säga ett ord. Nu uppsteg Magnild, i afsigt att lemna rummei. vjjar Ragnild så brådtom ? frågade fru Loventhal. Å ar ju nyss kommen ! Löjtnant Birger önskade säkert alt vara ensam med sin mor.? vi ad Birger vill säga mig kan ske i din närvaro ; jag har ingenting hemligt för dig.? Nästan ofrivilligt fattade Magnild samma hand, som han nyss fort till sina läppar, och tryckte på den en hjertlig kyss. Huru tacksam år icke jag för dessa ord; men det är naturligt att icke löjtnant Birger kan tänka så. .. Och hon tycktes framhärda i sitt beslut. Nej, froken Magnild! blif qvar, min mor önskar det. vMen icke löjtnanten. — Ni behöfver?, fortfor hon, tala ensam med er mor — något är det — jag ser det — som icke är bra.? (Forts.) ——0. —