Helsingborgs-Posten – 15 juli 1861, sida 2

— — —— — J0, det säger jag. alertog hustrun. roken har så manga gånger under dessa manaderna tittat till oss i var hydda, och med hvart besok har det precist varit som omen solglänt, icke i huset, men i hjertat, smugit sis in. Jag tror alt mor Inga har fatt en liten anstryhuing af sin mans poctiska sinne, yttrade Magniid leende. Nog förstår jag h o n o m, svarade hon med djup kanssa. Jag vet ej sjelf hurudaut milt sinne ar; alt jag är enfaldiz och olärd ar såkert. — dock har allt hvad han sagt, allt hvad han skrifvit, under tretton års tid varit min själs hogsta njutning och har kommit mig att, em ej glömma, atminsione mindre bittert sörja, hvad som nu på en tid ständigt varit för mig.? Hvad kan min snälla mor Inga ha på sitt hjerla, som så hårdt oroar henne ?? undrade Mngnild. vJo, det är mycket det, eller rättare sagdt ett, som alltsedan ungdomen plågat mig, — det har gemenskap med Gyllingsnäs -—-? Magnild såg på henne med blickar, som uttryckte den största forvamng. vJag har ej talat till slut. )et är min själs högsta önskan alt fröken, just fröken, skulle hvarje dag bedja till Gud för mig, och med hvarje bön tror jag alt en tyng d skulle affalla från sinnet, tills det slutligen plir alldeles bra.? i vJåg lof var aft göra det svarade NMagnild, och hennes Oga sag trosast in i Ingas; rmen — . Inga men. Gud vare pris, nu vågar jag hoppas mycket. Sedan i går aftons, då barnet dog, bar denna min själs åstundan blifvit ännu starkare.? Tror inte mor Inga, att hennes gode, redlige makes böner skulle ha samma, om ci mera, verkan än mina 2 vr ej, det tror jag cke; — han är den bästa man på jorden, men oti fromt qvlinnoljerta är dock frommare än mannens, han vare så gudfruktig som helst, Jåg forstår honom, men han förstår icke alltid mig. Hvad jag nu nämnt för fröken skulle han kalla en fix ide.? onar mor Inga i sina yngre år henat på Cylliungsnäs ?7 Jna har som barn mycket varit på Gyllingsnås, men ej tjenat der. Känrer Gunnar den hemlighet, som gemenskap med detta ställe 2 Till nagon del. rhar jag veta den ? yNej icke nu — men Kålls Dock lefver jag väl icke så länge, dör den med micg.? rvar det ej något annat som mor Inga ville säga mig 2 Jo, och hon skiftade färg. Det var något mer — men nädig fröken kan tycka så här, att det ej angår skomakarehusuun yNnej, så tänker jag visst inte. Nå så får det väl komma fram då. Det är någon annan — som kanske snart träder genom samma dörr som jag. Förstår ej fröken hvem jag menar sanske fru Jöventhal 2 rja henne menade jag. — Gör för hennes barn allt hvad i frökens makt står! rpoltren kunde jag kanske vara till någon liten tjenst. Sonen måhända lika mycket, svarade hustrun. (Forts.) har kanske framdeles. och då