hon knutit på sig hatten, kastat en kappa ofver axlarne och begifvit sig ut på sjon; men det var inte sa fult vader da. vylin Gud,? klagade grefvinnan, vridande sina händer. ÅÅlagnild har gjort mig sorg alltsedan sin födelsestund, och sa fortfar det väl tills antingen hon eller jag nedbäddas i grafven.? i vyar icke orolig,? tröstade kaptenen, som nu kom in och gick vanligt fram till soffan. vyagnild är troligen redan vid Löfkulla — och nu reste löjtnant Loventhal för att hemta henne.? Löjtnant Löventhal! utropade modern. psvarföre skulle han hemta henne.? yMina drangar äro alla, utom en enda, som jag ej kan undvara, vid marknaden i W—o, och löjtnanten tillbjöd sig att taga på sig en tjenares skepelse. Ilustru min har skickat med honom ett helt parti kappor och shawlar som jag hoppas skola skydda henne for regnet.? vJag kunde väl ha rest, menade Yngve. Hvem kunde väl ha vågat bedja den fina grelven resa efter henne i et sådant väder ? svarade han med ett visst ironiskt leende. Mörkret utbredde sig mer och mer. båten syntes ej till, det var som om natten kastat ett bärtacke öfver jorden. rGrefvinnan klagade öfverljudt, men deu andra modern, hvars hjerta slog dubbelt varmare, sade intet, men hon bad ; och sakert förde någon mild, omsväfvande skyddsande de trogna innerliga bönerna till verlden ofvan skyn, ty skuggorna veko småningom tillbaka, regnet saktade sig, och dagens stjerna titlade åter fram mellan molnen, —