Helsingborgs-Posten – 5 juli 1861, sida 3

——— ——————— — Ä — rvisst är det hon, som utan att sjelf synas, liksom med en trollstaf framkallar, hvarje i mig uttalad onskan, och när jag vill tacka henne, ashojer hon det alltid. Ja, Birger, stundom förefaller det mig, som om en engel på jorden nedstigit, för att bidraga till sörjufvandet af mina sista dagar; det är du och hon, åt hvilka detta värf gemensamt blifvit forbehållet. hirger iakttog en oafbruten tystnad och modern atertog: njag vet ej — jo, jag vet det, och en lätt rodnad smög sig ofver de forbleknade kinderna, hvarifrån hon fått detta fängslande umgangossätt, som later mig till och med iblanå glömma mina kroppsliga smärtor — det är sa ljust att blicka in i detta rena hjerta, der intet svek döljer sig, der hvarje tanke, om ån icke felfri. är åtminstone sådan att den ej fruktar dagsljuset. Huru färdfri tyckes hoa ej vara, huru skiljd från alla småaktiga och låga beräkningar. O! om Engelborg eu dag kom att likna henne ! Mamma år färgrik i sina målningar?, svarade Birger med underlig ton, i hvilken han sökte nedlägga den största likgiltighet. Är min tafla? — frågade fru Löventhal med ett starkt tonfall i rösten — är min tafla ej lik originalet — tycker du att jag har forskönat den ? -yammas blickar äro så forskande att det gör ondt i mina ögon, jag kan ej uthärda dem ; det år ungefär som når man länge selt i solen, man måste slutligen vända dem derifrån. — (Forts).