vModern teg några ögonblick, sade hon: vjuru förhindra detta ? vall gora henne sjelf uppmärksam derpå vore ati, som ordspråket sager, väcka den sofvande bjornen; jag vet blott en utväg, — en lindrig rodnad höjde sig på panna och kinder. At tala med hans syster 2? afbröt modern. rJa, så menade jag. Om mamma bad henne säga ett ord till sin bror samt afven hafva elt vaksamt oga på Engelborg, så tror jag all del vore gonska nyttigt. ypa talar jag hellre med fru Brandel? lion tystnade, men efter något uppehåll älertog hon: Hon har så liten forstroelse stackars barn, alt jag icke haft hjerta att neka henne denna lilla forfriskningen att i bland springa upp till Brandels, och har jag foresiallt mig, att nöjet af den alskvarda Magnilas sällskap varit den egentliga dragningskraften. rönskligt om så vore ; men har ej mamma observerat att hon många gånger varit deruppe när fröken Magnild varit här 2 5J, någon gång har det val händt. — Ack, Birger, tiden är kort, jag har så mycket att tala med dig om — huru skall det bli, då jag är död? y0, mamma, mamma !? rösten qväfdes, och hans hufvud sjönk ned mot hennes axel. rpDet kan ske snart, det kan ännu dröja — hvilket vet endast Han, som i sin hand väger våra öden och råknar våra dagar ; men att döden redan står utanför dorren och ämnar träda hit in, det är intet tvifvel underkastadt. Låtom oss tala derom utan för mycken smärta, du har ju förr medgifvit alt jag behöfver hvila ?? slutligen r0 ja, ja on vJag ville rådgöra med dig om hvarjehanda, innan det blir sorsent; i afton känner jag mig bättre till kropp och själ. — Hvart skall den stackars Engelborg taga sin tillflykt? Jag hade sorut tankt att hon kunde kanske få någon plats i ett hus i Jönköping, som biträde med hvarjehanda, men nu förefaller helt och hållet denna ide, tillade hon med en suck. vhast vore, svarade Birger med återhallen smärta, om hon finge stanna qvar här på Gyllingsnas, under frå Brandells beskydd.? Jag tror vål, yttrade fru Löventhal, att det vore i alla afseenden lämpligast, — men du sjell — 2 Tala ej om om mig!, afbrot han häftigt, roach tala icke mera om dotta, det bittraste af alla ämnen ! yNa, lat oss då tala om någon annanm Birgers ogon blixtrade till, ban sag upp, men nedsänkte genast blicken. rpessa sista manaderna, återtog fru Löventhal har det förefallit mig, som om nagon osynlig välgörande få hållit sin skyddande hand öfver denna min sista jordiska boning, — hvem betalar den läkare, som från WSo hvarje vecka så noggrannt hilkommer —? ricke jag, suckade Birger, men någon liqvid skola vi likväl, han och jag, uppgora med hvarandra — ty mamma, det är tungt, mycket tungt, tillade han med en stark tonvigt, att alltid nödgas hafva obetalta tacksamhetsskulder.? vSå har äfven jag fordom känt, men nu icke mera; och hos henne, den goda, englarena, är det alls icke svårt att stå i förbindelse.? Han svarade ej ett ord, och hon fortfor: