och denna sade icke ett ord som rojde missnoje eller saknad. Pen som ville se egoismen i sin rätta ohöljda gestalt skulle uppsöka grefvinnan Peringskold, icke sådan som hon syntes i sin elier andras salonger, omallven al menniskor, hvilkas välbehag och micker hon efterstrafvade, utan i det enskilta rummet, der den lanta högtidsskruden var aftagen, och själens hvardagsdrägt framkrupen ur det granna skalet — och ändå må icke läsaren förestalla sig alt hon var mera hemfallen at svagheten och bristerna än så många, många tusende andra. nacCk, hvad den tiden är lång, klagade hon en afton i slutet af september, der hon halsliggande på hvilsoskan var omgilven al. sina barn. Hura tror ni val att jag skall kunna uthärda här till jul? — Gif mig hit en almanack, Magnild! — låt se, en, tva, tre, fyra veckor, fem, sex, sju, alta. ja val nio, tiv veckor att dväljas här, — det sinnes da ingen på jorden, som ar blottstalld for sådana prosningar och lidanden som jag, — all jag skulle falla på den olycksaliga ideen, alt resa hut — Kunde inte detta lika val inträffat i Jönköping som hår 2? menade Magnild. Jag riktigt lider, inföll Yngve, rhvar sång mamma vidrör detta ämne?, och han forde hennes hand till sina läppar. Förlåt mig, min gosse! — icke var det min mening att göra dig ledsen. Du rådde ej derför — men det var vår Herre, som aldrig vet huru han nog skall plåga mig. ifvad har jag gjort, efter han alldeles vill trycka mig ned till jorden? Har jag icke varit god och barmhertig mot fattiga ? Åpropos, Magnild, efter du åtagit dig de stackarne i flygeln, så kan du, om du så för