Hvilken meniug innefattar väl dessa ord?? frågade Feringskosd med kufvad harm. vaÅll jag icke a min mors vagnar vågar emostaga denna utmärkta gäfva.? Det vill saga ungefär detsamma, som att frå l.oventhal sjelff icke ville ihagkomma den eller dem, som hou fordom kallade sina vVanHer. Då det, som varit, icke mera är, gör man bäst all glomma det — om man det kan. — Den fattige och beroende ar utan vänner? Han bugade sig djupt och ville astagsna sig. Har löjtnanten oalerkalleligt beslutat att icke villlara min begäran, att ull sin mor öfverlemua deta ur 27 Jag skulle dn blottställa mig för min mors sörebroelser; om det fordom tillhört en af hennes vånner, som ht grelven nyss behadade yttra, sa tillhör det nu en för henne obckant person, hos hvilken hon naturligtvis ej vill, ej kan stanna i sa stor förbindelse ; men jag ber hr aresven, det oaktadt, vara sallt ofvertygad om var varma, uppriktiga erkmsla for hr grefvens godhet, sor hvilken jag anun en gång far vordnadslullt tacka. ilan busade sig anun djupare och lemnade rummet, då han i dorren motte Magnild. Maganild, började grefven, då hon intradde, Åjag hade hoppats att vi dessa långa nostaltnar skulle fatt varit tillsammans.? pet kunde ju lätt lata sig gora, om pappa drojde qvar hos oss. Här har ju pappa alla samlade, sade hon smekande, som alska pappa och åro pappa kära, sin hustru, sina barn och sin syster.? llan drog en djup suck. yJag måste resa — och jag reseri morgon, svarade han med den bestämda, fasta ton, som vanligtvis utmärkte honom. Pjag har begart ett sanal med dig utan villnen; ty det är åtskilligt, som jag ville lagga på ditt hjerta. En hederlig man friar till dig, och bade min och din heder sorbjuda, att vi langre uppehalla honom; men furst och främst vill jag såga lig, att om du ger honom afslag, sa lillintetgor du din fars käraste förhoppning.? 0, pappa! säg icke så. Pjo, jag shaer s h, inföll han häftigt; my du skall åtminstone veta, hvilket bittert intryck ett sadant sorhallande af dig skulle göra på dia fars hjerta. voch likval kan jag aldrig, aldrig tillhöra honym. vär detta dill sista ord??? återtog fadern bleknande. Ja !7 rch milt all du måste hlifva MS hustru, men detta ämne skall få hvila anun några månader — då återtar jag det — och längre uppskof medger hvarken han eller Jag. — Efter ett langt uppehåll fortfor han : Tro mig, milt barn, att det är din sällhet, som jag i första rummet afser. Du år det käraste for mig på jordeu. llan eppnade sina armar. och lixväl, svarade hon, i det hon slöt sig till hans bröst, likval vill pappa skilja sig ifrån mic! For alt bereda din sällhet. Min sällhet, upprepade hon. blefvo min olycka? P?Det forstår du icke, sade han strängt; men rösten förändrades och han yttrade: ?Nu en bön, som jag ömt lägger på ditt varma, känsliga hjerta. Under de månader, som du blir här, önskar jag, beder jag dig, rack, det alt du ofta besöker den lidande der borla. han visade med handen på enkans bostad. 601 allt hvad på dig ankommer, för att mildra hennes olyckliga lesnadsstallning. Tag denna,? och han lade en bankosedel på hundra riksdaler i hennes hand, Åutforska hvad hon behofver, hvad hon efterlängtar, men så grannlaga du kan, utan alt hon anar, från hvilka de obetydliga gåfvorna komma. Detta ur lemnar jag dig — om du lyckas att vinna hennes vänskap, så kanske att hon af din hand icke skall vägra att emottaga detsamma. Men heligt måste du lofva mig, alt icke för någon, din faster undantagen, nmna en bokstaf af hvad jag nu af dig besärt.? PJag lofvar det, svarade hon lifligt. Godt! Till julen är jag har åter och då åtfoljas vi alla hem. Gud vålslgne dig, min flicka! — du gör ju allt för henne, hvad i din makt står 2? Så mycket hellre, som jag under uppfyllandet af pappas onskningar tillfredställer mitt hjertas, ty jag har aldrig förr träffat någon okänd, till hvilken jag på elt så undransvärdt, oforklarligt sätt kant mig dragen. VIII. TVENNE SAMTAL. Grefvinnan Peringskold hade redan efter några veckors förlopp blifvit så återställd att hon kunde lemna sängen, och läkaren förklarade, att hans nårvaro på Gyllingsnäs icke numera var nöden, utan alt han var skyldig sina patienter i staden alt inställa de besvärliga resorna. Hon klagade, hon knotade, hon kallade läkaren en barbar, men besinnade icke, att elt par stenkast ifrån henne satt en lidande varelse, hvilken oändligt myckel mera än hon var i behof af hans tillsyn