Helsingborgs-Posten – 28 juni 1861, sida 2

EFRON A— hälften uppdragen; han ställde sig så att all han kunde blicka in, utan att sjelf vara sedd. I en ländstol vid fönstret satt en qvinna, klädd i en slags vid blus, ingen mössa betäckte det mörka håret, i hvilket flera silfverhår blandade sig, den tjocka flätan föll ringlande ned på den hvita nattdragten; i handen höll hon ett ur, — hans ur — och, som han tyckte, föllo tårar ned derpå. Hon förde tidmätaren gång efter gång till sina läppar, och slutligen reste hon sig upp och försvann i bakgrunden af rummet. Ledsagad, icke af eftertanken och förnuftet, utan af den ogonblickliga häftiga sinnesrorelsen, log han vagen ål sin systers och svägers sänakammale, och vid det buller, som oppnandet af dörrer fororsakade, uppvaknade båda. yylvem i Herrans namn eller troligare f—ns går hår och stör nattron för folk 2? utropade kaptenen. Det är Konrad, min bror! upplyste huslrun. Nu närmade sig gresfven sängen, och vildt rullade havs ögon, som riktades åt systern. Jo, sannerligen är det bror Kumad, gonmälte Biandel, i det han gnuggade sömnen ur ögonen. Hvad står på; står det illa till med hustru din:? uhjef vel jag inte?, svarade han häftigt: Stio upp, Dora, jag vill tala med dig i enrum. yN-ej. ta mig tusan, om det blir af. dundrade Brandel; gå din väg, din nattsvärmare! Om det vore någon af dina söner, som rände galen om nätterna, så skulle, min sann jag lara honom ; men nu ålnöjer jag mig med alt helt enkelt be dig lemna oss iro.?