det, så alt det ser mycket bättre ut nu än förr. Er man lär vara skald och lärd, inföll Allrik med ett sorsmädligt leende, Han är visst inte larder, svarade hustrun, )men hade han varit fodd herreman, så tror jag nog att han kunde gått lika långt som nägon annan. — kn hög rodnad purprade de vanligtvis bleka kinderna. — vlsan år en arlig man, tillade hon, voch det är dock det bästa. Tillåter inte madam 2... Kalla mig icke så ! afbröt hon Magnild liligt, var så god och säg antingen kära mor eller också Inga — helst det sednare. Nåval då — tillåter mor Inga oss få gå in i hennes trefliga boning och gora bekantskap med de andra små 2? åjerna, men i dag är der så skräpigt; ty jag har bakat? Magnild reste sig upp, och äfven Engelborg soljde Inga in i hennes trefliga hem. En vål ansad kaltäppa med höga sruktlrän omgaf byggnaden, och utanfor sonstren voro mångfärgade blomsterrabatter, der dalier, astreer och neiglikor frodades, och emellan dessa granna sloras barn gomde sig en och annan blyg reseda. Nu intrådde hustrun med sina gäster i hvardagsstugan ; gröna löfruskor prydde den hvitlimmade spiseln, och på snohvita lakan, bredda öfver säng och soffa, lag det nyss graddade brödet. Vid elt af borden stodo den omnämnda lilla flickan och hennes bror, åtnjutande sin aftonvard. Nu öppnade hustrun en kammardörr. Se här har jag honom, som är nu allra hjelplösats?, och hon visade på ett skönt barn, som sof sött i sin vagga. Magnild tyckte sig märka, att ett par tårar darrade i den langa silkesfransen, och sakta lade hon sin hand på hustruns. fivarfore denna oro ?? frågade hon med sin välljudande, milda röst. Ah jo, jag lankle att han snart skulle bli ulan mor?, Sadana tankar måste man jaga bort? Hon skakade på hufvudet. vIvad skulle det tjena till? Det är bättre alt i lid bereda sig pa det som ändå skall ske — och Gud har nog sin hand öfver de små — likaväl som soglarne under himmelen. — Vill fröken se min mans rum 2 Nu oppnade hon kammardorren på andra sidan. Der var allt lika enkelt som snygut; Solla, bord, bokhyllor och stolar voro al omaladt tråd, men inte ett damkorn kunde upptäckas. vpå denna hylla, sade hustrun, stå de andliga böckerna, och på den här har han de verldsliga, som han påstar sig lära mycket godt utat. Med nylikna blickar granskade Magnild innehallet af denna hylla, och hon igenkände der många gamla bekanta, Beckers verldshistoria, Tunelds geografi, våra skalder m. fl. Denna boken år Gunnars älsklingsbok?. Inga visade på Stagnelii skrifter. Medan Magnild betraktade böckerna, skärskådade Engelborg henne, och månget ord, uttryck af den svärmande känsla, som intager ungdomen vid åsynen af nya soremal, ultalade sig i hennes ögon, då Birger hastigt inträdde. Mamma vill vända åter. Engelborg lilla, är du färdig ?? ?Vi skola väl afven tänka på hemfården, sade Magnild. Farväl, mor Inga! får jag