— gåst kommer afven, som kallar sig hi kgilcTila het, och den tar husvudrolen. — Att samla formögenhet och bibehålla sitt anseende — se der högsta omsorgernä. Den smula känsla, som egoismen lemnat qvar i bjertat egnas åt barnen, men dessa skola uppfostras till något helt annat än pappa sjelf varit — de skola blifva dygdemönster. Och när söräldrarna ändtligen måste, om ei högt, åtminstone för sig sjelfva, medgisva alt försöket misslyckats, hälla de långa tal )öfver den onda verlden och förförande efterdömen.? — Så ofvergår mannaåldern till ålderdom, bräckligheterna nedtynga lynnet, och när man ej kan njuta mera, börjar man bli gu dak tig. Det som är så ovant, går naturligtvis något tafatt, och själen delar sig mellan vår Herre och verlden, hvilka strida om väldet, tills man andtligen, enligt naturens fastställda ordning, sjunker först ned på sjukbadden och sedan i grafven — och denna sarce, dram eller tragedi blir, med få variationer, densamma för oss alla. nreckningen ar ganska pikant, menade Yngve, som under tiden slutat sin toilett. För dig, som i Stockholm ockuperar en hel våning, målle det sannerligen forefalla högst kuriost alt här dela ett enda litet fattigt rum med en annan.? Ja, visst smakar det temligen gästgifraregårdslikt och kunde välicke behöfvas i denna rymliga, flera våningars byggning ; men gubben Brandel har sina idcer, och jag är serdeles from, som låter alla hans plumpheter passera. Ämnar du dröja här tills mamma reser 27 frågade Yngve. yDet vete f—n; jag har inte så noga ålvertänkt den saken. Alt sommartiden vara i Stockholm, hör icke till goda tonen. och hvad nöje vore der i alla fall att hemta, när allt gens comme il faut flyttar ut på landel. All söra en duo med min far på Balderslund hade varit ett non plus ultra af trakighet. Det lämpligaste hade hanske varit, all tillbringa den här tiden vid någon brunnseller badort ; men kassan belinner sig i ett ganska magert skick för närvarande — man måste spara till vinternöjena. vper var sannerligen ett nytt ord i din mun, anmärkte Yngve. vymen någonting måste vi väl andå söka till alt fördrifva tiden med, forestog den äldre brodern. Å Ä rpen som ändå kunde bli introducerad i gula flygeln. Men det lär vara lika omöjligt som om man försökte göra ett anfall på sultanens seralj. i yhu såg ju henne i går ? r3a, blott en liten skymt af henne. lion stod i deras lilla trädeård och föreföll mig som en elfva. Du skulle sett hennes guldgula lockar, hennes azurfargade ögon, der en himmel låg, hennes smidiga gestalt, rosenkinder och purpurmun. Åck, hvad Jonköpingsflickorna skulle afundas henne. hyjen när du blott såg en enda skymt af henne, huru kunde du då upptäcka så många fulikomligheter? fråga Alrik leende. npot var en snärjande fråga, menade Yngve, vmen nog kan jag reda mig. Du skall veta alt jag har en så hastig, så skarp blick, att jag ser mera på fem minuter och två hundra alnars afstånd, än en annan under en hel timma och på nära håll. ypå är det båttre, min kära Yngve, all söka orientera sig här i trakten,då man kanske kan Ieta upp några vackra bondflickor; ty om jag icke misstar mig allt for mycket i bedomandet af eder dumdristige lojlnant, så kanske det faller honom in en vacker dag att fordra det du gifter dig med fickan nisar du så liten rutin, kära Alrik, alt du kan inbilla dig, att en liten kurtis, blott som siasfordris. skulle taga en så allvarsam våndning? Visst har han ett kuriost hufvud, den der Birger, men så topp rasande kan han ej heller vara.? ras landtjunkare utan verldsvana och erfarenhet kan man vanta allt. Och så kan du val begripa, att han, som är fattig som en skåpståtta, vill ha systern val sorsörjd. Nå, om än så vore, skulle jag väl derfore vara skyldig att efterkomma hans vilja 2 vom jag känner dig ratt, min kära Yngve, så tycker du om högt spelt och handterar vanligtvis dina kort så osorsigligt, ant du ofiast tappar. Om den hår vilda rosen, funnen i skogen, behagar dig — Så vete Gud eller s—n — jag vel ej så noga med hvilken af dem du ämnar associera dig —huru långt du går; kanske du blir så pinkål, att du ingenting högre onkar, an au ta hymens boja om foten. Och en liten fattiz, obildad mamsell vore väl ej ett parti for dig — så gerna kan du gifta dig med mammas kammarjungfru, som med den der ungen. Hvem vet eller känner moderns anlecedentia; hon torde ha varit en vardhusnyms i sina unga dagar. v-u tycker jag det kan vara slut på predikan), svarade Yngve, hvars blod var nära att sjuda öfver. Ifall du ej vet det, så skall jag berätta dig att jag har mitt förnuft qvar, och hoppas alt jag icke skall mista det på Gyllingsnäs; men novicen måste ur kloster2 2——.. —-— pf —