Helsingborgs-Posten – 10 juni 1861, sida 2

—— — — — BA —c— —d —— ——— — — — —————— — — I Mm n la ed så säsäg inung ungt nes mig. lärrger dem Så na 27 oller vpoktorn gasju godt hopp. Det var ju bara en bröstseber, ådragen genom sorkylning. Faran är ju forbi och mamma mest frisk 2? ku sorgligt leende besvarade Engelborgs fråga. ySäg, ålertog hon angestsullt, om mamma är sjukare ån Jag trolt. Nu strömmade tärarne utför flickans kinder, och modern och barnen förenade sig i en innerlig omfamning. Grat inte, min flicka, ännu hoppas jag, alt vi någon tid få vara tillsammans -— kauske hela 2 a 3 åren — och möhanda är det mindre farligt än hvad jag foreställer mig, lillade hon med sin eger osvertygelse. Man påslär ju all pektiska personer alltid sjelfva åro bedragna I anseende till sitt tillständ.? vJa, det är sannt, det är sannt!, svarade Engelborg, Som med en glädje omfattade detta svaga hopp. ungen, som har hektik, tror det sjelf; mamma har det således icke, mamma skall lefva, och vi skola blifva lyckliga. v. SJÖFARTEN. nylela ätta dagar, långa som fjorton, ha vi varit här, yttrade gäspande kammarjunkaren grefve Alrik peringskold, som makligt ulsträckte sig på sossan. i hans och broderns gemensamma rum. Sammetsrocken hängde vårdlöst kring hans något dryga, satta gestalt, och rökmössan satt på sned öfver det långa, lockiga, svarta håret. Han bortkastade en cigarr, tog ifrigt en annan, och vände tankfullt bladen i en bok, uti hvilken han icke läste. Ja, svarade Yngve, som plaserat sig i en ländstol, framför toiletlen, afrakande det mörka framstickande skägget. Jag har lust alt rätt snart lägga mig till långt skägg. vpet skulle icke passa ditt ansigte, försäkrade Alrik. NS )er der omdömet litar jag ej på; det sorstår du icke. I denna fråga kan endast fruntimmer vara kompetent domare. Jag skall höra hvad lilla mamseli. Koralin menar, — Nog ar hvardagsiilvet här ganska enformigt och för dig, som är van vid bättre, måste det vara forb—dt tråkigt. vpet är ej angenamare för dig — ni måste väl ha spelbord, politik och punschbålar och vackra fickor samt ungkarsglam i Jönköping säval som i Stockholm. vÄh ja, det felar inte — men elt Argusöga förföljer mig, som icke når dig, der du är. ÄHarsgubben menar du. Ila, ha. ha — lifvet är ändå en löjlig ting, bestående af tre, högst fyra perioder. Har man hunnit så långt att man känner att man år till, så skall man fullproppa hufvudet med en mängd onödig visdom ; den ena lexan efter den andra pinar den arma pojken ; och sedan man enligt det fastställda bruket skickat honom till presten skall han ändå några år fortsätta sin lärotid men utsluppen i verlden, vet han att loss: på fjeltrarne, och nu tar han äfven lektione af aldre förfarna kamrater, och då är det son han först börjar bli lättfattlig. — Andtlige! äro studierna fullbordade, man får en sys selsalining, en tjenst, har undkommit föräl draväldet och blir en riktig Lebensbruder — som vår gunstige Herr Fader varit, likaså väl som någon annan. — Sedan man, fjär ilen lik, flugit från blomma till blomm skall man, Gud bevars, sätta bo i lifvet hjertat förbrändt lill aska, sattar ej emera; man gör ett så kalladt resonera parti, och hvarken lycka eller olycka bl dominerade gäster i de giftas hem. En anne