Helsingborgs-Posten – 7 juni 1861, sida 2

vid hennes sida. elt rop undlöll henne, och hon sjönk sanslös tillbaka på bädden. När hor alter uppslog ögonen, var hon i fostermoderns famn, som ömt frågade : väÄr du sjuk, mill barn ? vack, faster! — jag vill ej ligga här, något besynnerligt häftar vid detta rum. Jag har haft en syn; fastors skämt förvandlades till allvar. yulvad har du då sett ?7 En qvinna, som satt bredvid min säng. Det var jag, svarade hon leende. Magnild skakade tviflande på hufvudet. vJag kunde icke sofva, fortfor fru Brandel, voch en längtan drog mig till dig, milt barn! Det är icke första gången, som jag vakat vid din bädd.? Rörd räckte Magnild henne armarne. yBlif då hos mig ännu elt par timmar. Huru mycket är klockan ? — SeA, tillade hon, det blir snart dager, se huru rosenfärgadt det är i öster ! : påsalte ditt lif blifva lika rosenfärgadt !) genmalte sostermodera med tårfulla ögon. Jag är så varm, så het,? yttrade Magnild, rdet har varit en underlig nail; ; jag har hali en besynnerlig dröm.? kan du ej berätta den? 2 Jjag skall forsöka.? Och nu efterkom hon fostermoderns uppmaning. om det blir allvar af den drommen, smålog fru Brandel, ?så måste du ändå beqvama dig till att (räda in i det heliga äkta slåndet.? vrommen går ju som strömmen, svarade hon i samma ton. — Åen det var icke saster, fortfor hon,-i det hon såg forskande på henue, som satt vid sängen.