missnoje, jag vet nog alt min ankomst icke kan uppväcka någon glådje. Går svägerskan med håfven 2? frågade han med ett godmodigt leende, men jag har mina egna vanor, som jag ej gerna lagger bort, och äfven den, att aldrig kasta nagut dit.? Grefvinnan rodnade af harm, och den gamle hedersmannen latsade scke förstå de sorebrående blickar, som hans hustru fastade på honom. Jag tror säkert? återtog kaptenen, vatt värt lefnadssätt år en motsats till det, vid hvilket svägerskan är van; men med så mycken lefnadsvana, slår det ej fel, att man icke lärt sig laga seden der man kommer.? Ursäkta honom,? bad fru Dura, läggande handen på sin svägerskas arm. vllan menar icke så, som hans ord salladv Svager behofver visst icke genera sig fur oss, yttrade grefvinnan med en buning pa lapparne, vi skola så litet som möjligt vara besvärliga ; några veckor gå snart? väh bevars, lag icke saken så der allvarsamt. Wi skola icke genera oss for hvarandra. Här är fri republik. Svägerskan är god kommer i håg, att hon är i sitt eget hem, som jag icke heller glömmer ; men jag anhåller, det svägerskan, såväl som ungdomen, äro goda ätnoja sig med att våra matstunder icke bli förändrade ; ty mina vanor ändrar jag icke, om det så vore for siefva kungen. — Kanske, tillade han, ungherrarne tycka att den gamle farbrodren borde erinra sig att han är förvaltare af sin rike svågers egendom; men vi tjena hvarandra ömsesidigt, och så mycket eger jag — nu blixtrade det till i de små blågrå ögonen —