Helsingborgs-Posten – 31 maj 1861, sida 2

dig stenmassa, hvilken, oätkomlig för elementernas strid, tyckes vara upprest för alt trotsa årtusenden, det är ett trämonnment, som någon af Peringskoldska förfäderna utsatt, till tecken af hvad hon velat, men ej kunnat. På en udde, midt emot Gyllingsnäs, reser sig det aldriga tornet af socknens kyrka, hvars spira, med vaksamhelens sinnebild, pekar upp till skyarne. Den lilla insjons oftast klara yta är öfversållad med större och mindre holmar, och en af dessa närmast herregården prydes af ell litet vackert tempel. Långt innan den resande uppnäti sin beslämmelseort har han den i sigte, och efter att hafva färdats flera mil genom dystra furuskogar och torra ljunghedar, år det med ett visst välbehag, som ögat hvilar på det vackra. Gyllingsnäs. I slutet af Juli månad rulla tvenne vagnar framåt den våg, som leder till det gamla herresatet; den ena af dem, en präktig landä, förd af den unga Yngve, upptages af grefvinnan Peringsköld, hennes lilla dotter och den redan omnåmnda guvernaten, och i den andra, en lätt berlinare, sitter Magnild vid sidan af sin från Stockholm nyss anlände broder. Se här ha vi det gamla ugglenastet, började denne. Men, min själ, om det ser så rasande ut ?? Minns du inte Gyllingsnäs ? frågade Magnild. vJag minnas Gyllingsnäs! — icke trycka just aren mig; men i annat sall har jag hast annat att tänka på, som kunnat komma mig alt glömma huru det der skräpet ser ut, som jag ej sett, sedan jag var troltton års pojke.