Helsingborgs-Posten – 27 maj 1861, sida 2

drag åro en motsats till moderns; hennes ogon hvila oafbrutet på bågen, ofver hvilken händerna slyga som lärkvingar, och den i rummet rådande grallika tystnaden afbrytes sorst genom bullret af den redan omnämnda karran. vsjvem kommer ?? utropar modern. Det är val icke Yngve ?? och en lätt rodnad, ofta glädjens forebud, höjer sig ofver hennes ansigle. ?Jo, mamma, detär han. svarar dottern; — han åker på kärra.? På kärra ! upprepar grefvinnan. Yngve åka på kärra! — det är icke möjligt.? Hans vagn har (troligen galst sönder,? gissar Magnild. Han kör så oförsigtigt; — jag beklagar de stackars skjulshästarne, som ofverlemnas i hans händer. Skulle han köra sorsigtigt med böndernas krakar. nar det roar honom att köra fort? hå han betalar dryga skjutspenningar har han rättighet att kora huru han vill; värst om det skelt på bekostnad af hans vagn. — Den stackars gossen, som skakat, kanske flera mil. på en kärra! Jag måste se huru det ar med honom.? Hon går, men återkommer straxt. Han hade tillrialat dörren?, berättar hon, voch ropade till mig, att han ville vara ensam. Troligen ville han ej visa sig i resdrägten. Du borde af Yngve lära dig, tillägger hon, i det hon med mönstrande blickar betraktar sin dotter, vatt värda din yttre menniska.? PDet vore godt, svarade Magnild, att rätt kunna värda den inre.? rpet är godt och val dermed, men utan en behaglig yta blir man aldrig en prydnad for societeten, Om du har minsta känsla för. din mor, så ber jag dig, att ej för din lilla syster predika för många vishetsläror. Gud vet hvem du brås på — det måtte vara på fäderne, ehuru din far åtminstone v e t och känner, att ett ädelt blod riuner i hans ädror?. Men, min lilla goda mamma, hvem talar nu för tiden om ädelt blod, de tiderna, då man det gjorde, äro ju längesedan begrafna i glömskans flod 20 Du sörstär ej min mening, jag är visst icke högfärdig, och ett hnmant sätt att vara tillhör nutidens anda. Men om man i sitt skoldemärke bär en greflig eller friherrlig krona, räknar flera seklers gamla anor och är derjemte nog lycklig att ega en förmögenhet motsvaraude sin börd, så måste man känna och veta sin ställning i samhället och förhålla sig derefter. Ett adelskap utan förmögenhet, är synonymt med noll, och tusen gånger hellre vill jag se mina döltrar gifta med en rik grosshandlare af ofrälse ständ, än med en simpel adelsman, som kanske var i Gustaf III:s tid handtverkare eller högst en handlande.? Uon gör ett uppehåll för att invänta Magnilds svar, men då detta uteblef. fortfar hon: Magnild, du tror mig väl icke vara högmodig? Det ville jag åtminstone icke (ro. Du vill icke, men du tror det åndå?? För att vara fullt uppriktig, så fruktar jag, alt det är ganska få, från kungen på thronen till dagakarl i den låga hyddan, som äro alldeles fria från högmod. Du gör undantag för dig sjelf ?? afbröt modern häftigt. Jag tror mig ej vara högmodig, men jag har många andra fel.? Du förstår icke alt skilja mellan hogmod och sjelfkänsla — och du är helt och hållet renonce på takt, — men det är icke ditt, utan milt fel, som gaf vika for din fars vilja, och skickade dig till din fasters plebejiska hus.? Men det ädla Peringsköldska blodet?, svarar Magnild icke utan ironi, flyter ju äfven i hennes ådror?? Genom sitt giftermål har hon nedstigit till sin mans kast. Ilan tillåter ju icke henue en gång alt bära den titel, som henne genom födseln tillkommer?. och det har faster heller aldrig saknat.? Om jag anat, återtog grefvinnan, att jag först skulle mista min lItildur och tvenne år sednare min vackra Adelgunda, så hade jag aldrig slappt dig ifrån mig.? Hon utbrister i tårar, och nu närmar sig Magnild soffan, fattande sin mors hander, trycker hon dem häftigt till sina läppar. rom mamma visste hurn djupt det smärtar mig, att icke vara hvarken förstådd eller älskad af min mor, så tror jag att allt skulle blifva annorlunda.? Hon tystnade; men tilllade med qväfd röst: isve Gud, att jag dött i deras ställe?. Du klagar öfver, att du ej är älskad, och likväl nekar du att uppfylla dina föräldrars onskningar, svarade grefvinnan med vekare r08l. Rodnande frågade Magnild: Ilvarfore längta pappa och mamma att bli af med mig 2? Hlifva af med dig! — sådana uttryck.? Se, nu kommer pappa lillbaka?, meddelar Magnild, i det hon blickar ut genom fönstret. rhpet är också en ide alt gå till staden, när man har så många hästar att befalla, — ibland glömmer verkligen din far, hvad han är sig sjelf skyldig, fastän han är eljets