Helsingborgs-Posten – 24 maj 1861, sida 2

Nej, hon har fåstat sig vid en annan. Skilsmessa är afgjord. Sjuk till kropp och själ har han kommit hit för att söka hbelsa; men det är försent, försent för honom att bli frisk, men ej försent att få ett tröstens ord af henne som han förorättat och aldrig kan glömma.? Mötet mellan Edvard G. och Hilma R. förbigå vi, att det skulle å ömse sidor förorsaka en djup rörelse kan läsaren lätt föreställa sig. Han bad, han besvor fru M. att förlänga sitt vistande i Köpenhamn, och hnennes hjerta var ej af den beskaffenhet, alt hon kunde motstå en döendes boner. boden var gifven — och ångern, denna gäst, som oftast först vid lifvets afton besöker de dodliga, hade infunnit sig hos Edvard. Efter knappast två års äktenskap stod han färdig alt lagligen skiljas vid henne, för hvars skull han upposkrat sin första känsla. Hon var mot honom lika trolös, som han sjelf varit mot Hilma, och hennes kärlek af samma natur som hennes vänskap. Hilma blef nu den goda engel som räckte honom de söreskrifna läkemedlen, satt oultråtllig vid hans säng, och hvad som dock var bäst, hon egde kraft att frambära till honom den tröstens ord, hvars verkningar hon sjelf så nyligen erfarit. O, Hilma P sade han: 7 u var icke då, hvad du nu är. Om du det hade varit, så vore a lit annorlunda. Jag älskade dig visst, men mina sinnen voro berusade ; nu är milt hjerta intaget af din vackra själ, och duinger mig icke ällenasl kärlek, utan tillika den sannaste, den djupaste hogaktning. Kampen mellan lif och död är stundom