öfverslodigt är all nämna hvilka ömma oupphörliga omsorger man slosade på henne. Man ville ej allenast återkalla henne till lifset, man villeäfven alergifva henne lyckaoch glädje. Ungdomsstyrkan segrade, hon lemnade sin bädd, men tillfrisknad var hon icke. Brostel syntes hardt angripet, men hennes stumma smärta som hon slot inom sig sjell, ejorde dock ett ojemförligt djupare och smartfullare intryck på hennes moster. Fru M. sade ibland till sin dotter : vom hon ville beklaga och jemra sig, o, det vore mycket bättre, än denna stumma, hemska fortviftan! Hon låg vaken hela nätterna, läste och gråt, men hvad läste hon? Hade hon tacit sin tillllykt till den eviga urkällan och hemlade hon sin tröst ur det ord, hvilket höcre ar ån all menniskovisdom? Nej den religionskänsla, som låg i hennes spåda hjerta, då hon från en moders dodssang kom i den vidt beryktade pensionen, hade hon der borttappat. Ingen har ännu, vi våga saga det, genom endast utanlexor i kalechesen, inhemtat sann kristendom, och i den stackars Hilmas själ fanus för närvarande ingen sådan; hon, som många af hennes medsystrar, visste knappast hvad det ville säga. Romaner, utan urval, var der naring, som hon sokte för sitt arma sorblodda hjerta; men derigenom blef säret endast djupare, brände som eld, och de händer, som så vänligt ville fatta hennes, sköt hon undan. Denna stiltje kunde dock ej länge fortfara. Slulligen brot fru M. isen, ulsträckte sina armar och bad, ja nästan tiggde om hennes förtroende. Jag har ingenting alt säga, yttrade hon, utan att besvara den hulda vännens ömhetsbetygelser. Det kan väl varav, svarade fru M., vatt du ej kan säga mig något annat an det jag vel forut; men det ar icke for min, utan för dia skull, som jag önskar dilt förtroende ; om du fortfar, som du börjat, så blir du slutligen dodens offer,? lIon ryste och gumde ansigtet i sina hander: Hvarför bäfvar du? Fruklar du döden?? llon svarade intet; annu tvenne gånger upprepades frågan, då hon slutligen sade ett doft vjav. vil varssor vill du lefva ?? Jag vill inte lefva.? PHvad vill du da 2? Känner du, tillade hon sorgligt leende, hågot tillstånd mellan hif och död? Ja.? )ch hurn år det beskaffadt 2 PSom mitt närvarande år? Och dot finner du således bra, efter du önskar alt bibehålla det.? i ilon skakade på hufvudet. mioster jag vet inte hvad jag sjelf vill. PJa, mill baru I så är forhallandet, men ännu kan du bli frisk till kropp och själ; anforlro dig blott at mig!? Omojligt ! ätertog hon med en förtvislans röst. For Gud är ingenting omojligt, eller rältare sagdt, allt kan ofvervinnas, af den som öfverlemnar sit åt hon on? Jag kan icke fatta, svarade hon lilligt, huru det går till, attofverlemna sig åthononl. Men det förstod du visst,? återtog fru M. med en blick, som uttryckte det djupaste deltagande, då din mor lefde. pu kunde kanske ej fatta hvad det betydde?, tillade hov, men du kände det. Den tiden, den tiden, är för evigt förlorad, och återkommer aldrig.? Din mor återkommer icke, men din sin