upp till den himmel, som för honom uppenbarat den musik, som för dödlige var hans verk ) Det var i sanning under ett sådant anförareskap icke lätt för musici att följa sin inspirerade anförare, men kapellmästare Umlauf var der, alltid uppmärksam, alltid färdig, att genom vinkar och tecken hålla musiken tillsamman, och Beethoven, då han från sina fantasiers himmelsfärd vände tillbaka till verkligheten, orienterade han sig snart åter, under det han med sitt skarpa öga utaf stråkarnes uppoch neddragande gissade sig till, hvilka noter de spelande hade att utföra. Konserten var slut. Publiken hade i andlös tystnad, och hänförd af den upphöjda, underbara musiken, åhört densamma och med beundrande blickar betraktat den store tonskaparen. Nn, då de sista tonerna hade förklingat, nu gjorde sig hänryckningen, glädjen och beundran Inft i en allmän, odelad bifallstorm. Beethoven hörde det icke. Med ryggen vänd mot publiken, stod han stilla framför kommandopallen och lyssnade ännu på den musik, som återskallade i hans inre. Han tänkte icke på publiken, han visste icke af den. Men publiken ville se honom, tacka honom, och en annan oerhörd bisallsstorm skallade. Till och med kejsarne och konungarne och de höga furstinnorna hade icke ännu lemnat sina platser, ty äfven de ville se den store mästaren, och helsa honom med sitt leende, sina blickar. Men Beethoven stod ännu alltid vänd ifrån dem. Publiken blef otålig och uppretad öfver AN . 4 Mijb AHFe Hamn 17