Ludvig van Beethoven. Af LOUISE MänLBACI. (Forts. fr. nr 515) Han tänkte och kände blott sin musik, och så stående framför pulten, på hvilken partituret låg, var Beethoven på visst sätt en mimisk framställare af sina kompositioner. Hvad bekymrade honom derför det regelmessiga takterandet, det likmätiga uppoch nedslåendet. Vid hvarje starkt markerad not slog han ned, lika mycket om det var i en dålig taktdel eller ej. Vid klagande ställen blef hans mine dyster, hans blick svårmodsfull. Brummade vreden i hans musik, så blef också hans ansigte vredgadt och tunga moln lägrade sig på hans panna. Upplöste sig de böljande tonernas stormar, så försvann också vreden från Beethovens ansigte och hans ögon strålade, som utaf salig hänryckning. Inträdde ett ställe, somblott sakta borde framsusas, som genom dimenuendo? borde återgifvas, syntes Beelhoven allt mindre och mindre. Han kröp tillsammans, och vid Ppianissimo såg man honom icke mer ; han syntes då hafva försvunnit under pulten. Men så snart derpå tonmåtten åter höjde sig och uppsvällde, då trädde också Beethovens gestalt åter fram, och blef, ju högre musiken brusade upp, allt större och större. Den tycktes växa upp tillsammans med de svallande tonerna, och vid alla instumenternas sammanbrusande höjde han sig app på tåspelsarne. Med sina båda uppsträckta armar drog han då välformiga kretsar i luften och syntes i sin enthusiasm färdig, alt sväfva