mäslarens liknöjdhet. Den ropade hans namn och applåderade allt starkaressoch starkare. Beethoven förblef dock orörlig som förut. Han hörde icke de brusande applådisementerna ; hörde icke, att Umlauf ropade åt honom, att vända sig om och tacka. Slutligen, då kapellmästaren icke på annat sält kunde göra sig förstådd, fattade han i Beethoven med sina båda armar, och vände honom så, att ansigtet kom emot publiken, samt visade med handen ut i salongen. Publiken förstod denna pantomim, den förstod nu Beethovens hela omätliga olycka, och ett skri af medlidande, klagan och förbarmande genombrusade hela salongen. Hittills hade man blott firat den store kompositören; nu ville man också fira hans olycka. Såsom gripen af ett elektriskt slag, intagen af samma känsla uppreste sig nu hela publikum, icke blott parterrens och logernas utan också estradens och kejsaretribunens. Deruppe på tribunen, hänryckt af enthusiasm, och med medlidandets tårar i sina ögon, uppreste sig nu kejsarinnan Elisabeth af Ryssland, för att helsa Beethoven med en vink af sin hand, med en nickning af sitt ädla hufvud, med ett ljuft, medlidsfullt leende. Och följande hennes exempel uppstod också kejsarinnan af Österrike och alla de öfriga furstinnorna och kejsarne och konungarne, hertigar och furstar, rörda af det stora upplyftande ögonblicket, böjde sina hufvudet, för att bringa det upphöjda snillet, den upphöjda olyckan, sin hyllning. Och nu höjde dernere på estraden den sköna grefvinnan Giilia Giuccardi von Gallenberg sin hvita med gyldene band smyckade arm. Hennes lilla af briljanter glänsande hand höll en lagerkrans, och med kraft