hastiga uppoch nedskjutande se om de hade det riktiga tempot, om de rörde sig i likmätig takt. Man hade under gårdagens generalrepelition fullkomligt vant sig vid detta dubbla anförareskap. Beethoven hade i sin milda, lyckliga sinnesstämning sjelf utbedt sig, att kapellmästaren Umlauf skulle blifva vid hans sida och vid katanten olvertaga ledningen al sängarne, under det han sjelf ville fortfara att anföra orkestern. Herrar musici och sångarena hade också sjelfva träffat nodiga mått och steg. De voro fullkomligt vuxna sin stora uppgift och sardiga att foga sig efter sin beromde anförares nycker och egenheter, med honom retardera, allegrera, och blott i de svårare momenterna afbida ett säkert markerande från kapellmästaren Umlauf, för att icke komma af sig. Nu hade, såsom redan är sagdt, alltså en djupt tystnad inträdt. pe spelande höjde sina stakar, de blåsande sina instrumenter, och genom deras leder trädde nu den store Beethoven med lugna och fasta steg fram till kommandostafven. i Publiken mottog honom med högljudda applåder. Han hörde det icke. Han hade icke haft en blick för dei salen församlade ; icke ell enda ögonblick hade hans öga flugit öfver till kejsaretribunen eller estraden midt emot. Hvad bekymrade väl honom allt detta, honom, fältherren, som blott tänkte på alt alt föra sina trupper i slagtningen och segra med dem. Ett underbart lugn och glädtighet strålade från hans anlete, och till och med det störde honom icke i dag, att han, utmattad och förslöad af den föregående dagens många