Helsingborgs-Posten – 29 april 1861, sida 2

hoven. II. is sr. nr 48) up rörelse in al — jag vet, u högt du an jag dig. En , fast, såsom var, så var derföre äfven stjerna, välr och tryckte ögon och till le — i detta fra verlden, unde det. 1 — ropade ir dina söoller let och fröjir stolt öfver on. nu då vi al det första olas i verldsller. Nu vill nlen, all se för snillet, n, som hela ododlig och O, hvilken nidler. Pag. 68. n Giulia Giucoll-sonat, die hänryckning, att se min Beethoren midt ibland furstar och konungar, han, deras mastare, de, hyllande honom, såsom hans vasaller. Beethoven, icke sanni, du unnar mig denna triumf? Du uppfyller min begäran ? Du kommer i afton till erkehertig Rudolf? Du tillåter kejsarinnan af Ryssland, storfurstinnan Carharina, att der se och tala med dig.) bu motlager der kejsare Alexanders och kronprinsens af Wurtemberg hyllning? Beethovens panna sormörkades och med misstrogna blickar skådade han in i hennes sköna anlele. — Det är således blott derfore, som du har kommit? frågade han dyster. Hon skakade leende sitt hufvud och lade mildt sin hand på hans bröst. — Fraga ditt hjerta, om jag derföre har kommit hit — ropade hon. Men jag ville zerna unna den ädla kejsarinnan den glädjen, all lära känna dig, jag skulle gerna unna mig sjelf den triumfen, att se, huru man hyllar dig. 0. min älskade, undfly icke menniskorna, som ära dig, och som ej onska någonting högre än att få bevisa det! 0, min Ludvig, kom i afton till erkehertig Rudoll! Han räckte henne sina båda händer. Se — sade han — huru jag alskar dig, iy jag bringar dig det offer du fordrar. Jag kommer till erkehertigen, och om du så vill, så skall jag till och med mnsicera, fantisera, gora allt, allt, men blott för dig, icke för — — — 7) Beethoven hade med erkehertig Rudolf träffat den öfvrerenskommelsen, att ingen fick inträda i erkehertigens rum, så länge han var hos honom. Blott för erkehertig Carl, segraren vid Aspern, hade Beethoven gjort ett undantag. C —— —— — — — —— G ———— ——— — —— — någon furstinna eller kejsarinna — blott för min Giulia! Giulia jublade högt af gladje och kysste hans händer. — Hvad gör du, Giulia? — ropade han förskräckt. — Jag böjer mig i odmjukhet for snillet, som är högre och större än vi arma, eländiga varelser — sade hon leende. Öch nu, farväl, min Beethoven, farväl! vi träffas i afton. Å — 0, jag ser dig alltid — sade han leende — blott i smärtans dunkla stunder ha molnen dolt min stjerna. — Mätte molnen nu för alltid varit skingrade — ropade hon och kastade sin sloja öfver ansigtet. — Nu dölja de ju åler min stjerna — svarade han och visade på slöjan. Hennes glödande ögon tillkastade honom genom slöjan den sista karlekshelsningen; derpå oppnade hon dorren och försvann. Beethoven säg ester nenne med drommande blickar. Lef val min lyckas sljerna, lef väl hviskade han. Derpå höjde han sina ogon mol himmelen. ö — Gud — ropade han — Gud, huru god är du icke ändå! Jag har under dessa dagar lidit mycket, men du har också mycket tröstat mig! Lofvad vare du ende, hvilken alla hafva tacka för sin tillvaro. Ack, nu ville jag försona mig medalla menniskor, med hela verlden, ty en lyckas stråle har träffat milt hufvud, och åter uppvärmt milt hjerta. Hvarföre komma då icke mina bröder, alt jag må få trycka dem till milt bröst ? och hvar är Haslinger, den gode Tobias Haslinger! Jag var i går ond på honom, och jag tror alli han hade inte förtjent det. Jag gjorde honom och de andra orätt, men jag vill nu godtgöra det och försona dig med dem. Han ilade till sitt skrifbord, tog en penna och skref i bradskande fart : Gode adjutant! Det skulle vara mig serdeles kärt och angenämt, om ni i dax komme till mig, emedan jag har nagonting af hogia vigt, att tala med er om. Adjutant, ni måste glömma allt groll, såsom en god chrislen. Vi erkänna hans förtjenster och vilja icke neka honom hvad han har sörtjent. Kort och godt: vi onska se honom! Eder tillgifnaste GENERALISSIHUS. Just då han bortkastade pennan, kunde man utifrån förstngan höra några slridiga stämmor, hvilka dock ej nådde Beethovens CHOU. Det var fru Streng och hr Tobias Haslinger, som kifvade med hvarandra i den lifligaste ordvexling, fru Streng, emedan hon hade befallning att icke insläppa någon, och hr Haslinger, emedan han spar loul fordrade att blifva insläppt, för att tillika med sin foljeslagare, hr Umlauf, få tala med Beethoven. Nu hade han, trots den goda fru dennaps hotande tillbakavisande, uppnått dörren, och under det han häfligt Öppnade den, vinkade han åt hr Umlauf, att följa honom. Men der, straxt i dörren mötte de Beethoven, Beethoven, som just var i be repp, all gå ut, för att lemna sill bref åt fru Streng till vidare expedierande. Då han varsnade dem båda, utbrast han i ell högljudt skratt och framräckte brefvet ål Tobias Haslinger. Under det denne läste detta, vände Beethoven sig till kapellmästaren. — Hr Umlauf — sade han vänligt — när är generalrepetionen?