Ludvig van Beethoven. 3 Af LovisE Mui.saAcH. ——— (Forts. fr. nr 48.) Han såg länge och med djup rörelse in i hennes anlete. Ja — sade han — jag vet, att du tasar sanning, men huru högt du an alskat mig, högre älskade dock jag dig. En himmelsbyggnad var min kärlek, fast, såsom himmelens fästen, och hvar jag var, så var du hos mig!e) Och så var mig derföre äfven nu vålkomman, min ungdoms stjerna, välkommen Giulia ! Han tog begge hennes händer och tryckte dem till sina låppar, till sina ögon och till sitt häftigt klappande hjerta. — 0 — sade han derpå leende — i detta ögonblick skulle jag vilja erofra verlden, och jag känner också, att jag kunde det. — Du har redan eröfrat den -ropade Giulia. Ilela verlden ligger för dina fötter och tillbeder dig, och jag ser det och sröjdar mig öfver din triumf. och är stolt öfver min kärlek. Ack, min Beethoven, nu då vi i stillhet och ensamhet hafva firat det första återseendet, nu kunna vi också mötas i verldshvimlets och sällskapslifvets buller. Nu vill jag hafva den himmelska triumsen, att se kejsare och konungar böja sig för snillet, for min Beethoven, för den man, som hela Europa firar, hvilken gjort mig odödlig och sorlanat glans åt mitt namn. ) O, hvilken Beethovens egna ord. Se Anton Schnidler. Pag. 68. , Beehoven har tillegnat gresvinnan Giulia Giuccordi, den aflägsna ulskade, sin Cis-moll-sonat, sonata quasi phantasia. 4 ollie