Helsingborgs-Posten – 19 april 1861, sida 2

llans hushållerska, den goda fru Strenc hvilken förgäfves hade väntat hela natter mottog sin herre med glädjetårar och kysst med högt jubelrop hans framräckta hand. — Min goda trogna fru Schnaps — sad Beethoven med ett vemcdietl benda — ia: har i gar cenomvandrat alla passlonens eta. dior och mina fotter äro särade af tornen Sörj i dag för mig lite grann, att jag får r och hvila och släpp icke in någon till mig Mina ögon äro fuktiga och kunna icke uihärda anblicken af menniskor. — Men herre — skrek fru Streng. Beethoven suckade och lade båda händern. på sina tinningar. och öron. Tala sakta sakta, fru Schnaps — sade han. Edra hög: toner smärta mig och brusa såsom stormei i mina öron. Mina nerver äro öfverretade I går hörde jag intet alls och i dag lide jag af hvarje hög ton och jag hör hvarje lys! ord. I morgon är jag kanske helt och hålle dof. Hon ser väl, fru Schnaps att det äl svärt alt umgås med mig, och jag kan derföre egentligen icke vara harmsen på menniskorna, alt de vända sig ifrån mig. — Men, herre, menniskorna önska doch ingenting högre, ån alt vara tillsammans met er — sade fru Streng. Erkehertig Rnudol har i går tvenne gånger skickat bud, och andra gången medforde kammartjenaren hästar och vagn, för all hemta er. — Ack, hvilken lycka, att jag icke var hemma — sade Beethoven med uppklarnande anlete. Så är jag då den gången befriad frår bördan att göra hoftjenst. Ödet är ändå understundom rätt nådigt emot mig. (Forls.) —