den stora Maria Theresia hade byggt, och i hvilket nu den störtade kejsar Napoleons gemål bodde. Den ensamme, dystre vandraren går förbi slottet och träder genom en sidoport in i parken. Vidar2, vidare uppfor alleen till den höjd der paviljongen Glorietta står. Nu in i den täta skogen och rakt upp. Der är det slälle, som han söker, der är den underbara ck, som en gång i kärlekens rosendagar afmålade för hans ögon en dårande blick af jordisk lycka. I en tjock, fast stam, stiger eken upp ur jorden — bygad för evighet, född af jorden och sträfvande mot himmelen. Men plötsligen delar sig stammen, och två fot högt öfver jorden bildar sig ur denna enda stam två ekar. Så — tvenne och dock blott en — hafva de båda ekarne skjutit upp, men deruppe hafva deras hufvuden åter kysst hvarandra och deras grenar åter slutit sig tillsammans, för alt bilda en gemensam krona. Beethoven känner detta sällsamma träd. Till detta kommer han, för att taga afsked — till detta, som förr var hans arbetsrum, eller — om man så vill — det altare, på hvilken presten offrade åt sin gud. Här på detta ställe — sittande mellan de båda tvillingsekarne — här har han fordom diktat sin Fidelio. Här i skogens ensamhet — omgifven af en natur, full af salig andafrid — här har Beethoven skrifvit sitt herrligaste verk. i Med ett högt utrop af smärta sjunker han nu ned framför eken och lutar sitt hufvud mot dess stam. — Här är jag nu — ropar han med darrande ton. Ek, ck! jag fordrar nu af dig godtgörelse och vedergällning! Hos dig var jag lycklig och du framsusade också till mig det lofte, att jag äfven framdeles skulle blifva det — och du har ljugit — ljugit — hör du! Nio år äro nu torgångna sedan jag var hos dig! Ek, ek, gif mig åter mina förhoppningar, mina drömmar, eller var barmhertig och krossa mig! Han slingrar sina armar omkring ekens slam, och ser upp till den med orörliga blickar. Trädets krona susade sakta för vinden. Han hör det ej, men han hör de stämmor, som hviska i hans bröst. De sjunga och klaga öfver förgången lycka, förgångna qval. Han omsusas af underbara melodier, och Fidelio-kärlekens hjeltinna träder fram till honom och helsar honom med strålande ögon. Hon knäböjer för honom, och med af tårar befuktadt anlete sjunger hon med mild englastämma : der tag, der tag ditt bröd du arme, arme man! Och Beethoven utsträcker händerna och hviskar: Gif mig det, lilsens bröd! Gif hit det, eljest dör jag af hunger midt i oknen! 0 Fidelio, Fidelio, kom och rädda din Florestan! Fidelio !! Hans bedjande röst skallar genom skogen, men intet svar. Han suckar högt och lutar sin panna vid eken och ligger der så obeveklig och såsom förstenad af smärta. Slutligen efter en lång stund springer han upp och skakar sina mahnar och ögat har åter antagit silt trotsiga uttryck. — Jag vill icke dö — säger han högt, läggande högra handen på ekens stam. Du har sett mig, ek, i min lyckas dagar, och då var det kärleken som inspirerade mig. I dag har du sett mig i min förtviflans dag,