Undvig van Beethoven. Af Louise MUIHLBÄCII. (Forts. fr. ar 12.) Den kalla novemberlusten gjorde honom godt, och afkylde hans glödande panna och hultande tinningar. Han utandades lätt, liksom befriad från en tung last och med det eldiga ögat rikladt mot molnen, som i hastig fart ilade fram på himmelen, gick han med snabba steg gatan nedat. Menniskor, som mötto honom, veko vördnadssullt åt sidan. De, som kände honom, bugade sig djupt och hviskade till hvarandra : det var den store mäster Beethoven! Hvad hans ansigte strälade. Ulan komponerar visst åter på ett nytt, herrligt verk. De, som icke kände honom, blefvo stående förundrade, sasom sågo de en uppenbarelse från en annan verld och sade under skakningar på hufvudet: Mannen måste antingen vara ganska olycklig eller också en narr, Beethoven såg icke menniskorna, mycket mindre deras helsningar och förundrade anleten. Han ilade vidare, allljemt vidare emot den stadsport, som ledde ut till landsvägen och fram öfver det kala vidsträckta fältet, vid hvars ända den svarta afblott sparsamma lof bekransade skogen utbredde sig. — Fram, fram ofver ängar och sädesfält! — Ilvarthän, hvarthän? Uopskramd ur åkern svingar sig en örn med vildt flaxande emot höjden. Den vilde