Helsingborgs-Posten – 12 april 1861, sida 3

fldor sinnas en fruntimmerseur, en dlamante broch och ett dyrbart halofmyocke. Följande mors gon mwifar det sig att dessa safer förswaunnit från det nämnde palaset samt an de wor tillgrivna i der unga frökens fängkammare. Wid förhören bekanner fången genast och förs Fatar, att han heter Joe Smith och år från Mississirri, hwaref er han fores i fängelse. Följande dagen låfer man I tidningarna bes ränelsen om hwad fon pasferat, under tubiis ken: Råttegångse och vpolisfake. Twenile dagar derefter, medan den domare, fom skulle anstalla ftiminalfuthöret med fången, war fyge setjatt i fit fonter, anmalde man för honom ett fruntimmer frolen DD. ., fom önsfade tala med honom, Detta mar namnet på dotteru till den berrn, fom rådde om hufkt der stölden blifwit begängen. — Hwad fan hon wäl wil ja 2 sänkfte bomaren; benneg fars utsago är tellråclig för an bida, för an ep tala om att fars len tedan har befånr, Damen stiger in; det Åren bländande skönhet; hon fer bedröfwad, näåftan fis dande ut. — Pn berre, börjar bon, jag foms mer för att uvpråda en benitybe, — Mor den tjunven ? Win feöfen, ni gor mig werkli. fen nyfiken. — Den heren år ingen tjuf. — Domaren sårrar på henne med en frågans De min, medan damen fortfar: Jasp will Åillstå allt, ty jag wet, hr domare, ari ni år en Lentleman, som hwarken sslall förråda elr fompromeltera mig. — War af den godleten och tala rent ut; jog år idel öra. — Jag tillbragte sistförfluma sommar med min mor I Newport. Der giorde jag befantffap med en ung kavaljer från södern; han wisade mig mycfen uppmärksamhet, och snart märkte wi begge att wår kärlek war ömsesidig; men förunderligt nog wågrade han ständigt att låta introducera ig i min familj. Saisonen slutades, och wi ås terwände till staden. Harrison följde of; jag war neg swag att mera ån en gång bewilja bonom hemliga möten, Wid ett af desfa tills fasben tillod han för mig att han war mycket olnctig — an ban redan war gift. Jag af bröt nu naturligiwis all widare förbindelse med honom. Han skref imellertid till mig flera bref, hwari han bad och beswor nig att före hans ålerresa till födern ännu låta hanom få tala md mig; men jag lemnade dessa bref obefwus rade. Hun den natt, hwars händelser ni fåne ner, sart jag förssjunken i dyitra tankar wid mitt öppna sönster; DÅ bör jag steg vå gatan och fer en lång gestalt få framför huset och kasta e black upp mot mitt fönfter. Jag igens fänner bonem — det war Hartison. Jag bunde fe den passionerade smärtan, jag lunde lås sa förtn isian i bans anlete. Förffrådt wille fog liststänna min fonsler, då han i detsamma hwiskar: Uda, jag måste tala med er och det i vera ögondtick; läset ni imte upp för mig, sa stinter Jag mig bär midt för edra ögonsMed dessa ord drog han en pistol upp ur fice kan. Jag war nåra att förlora sansen af förs sträckelse, to jag alskade honom alltjemt. Utan att wela bwad jag gjorde, lemnade jag iost mitt rum, smög mig utför trapporna och öVPpse nade porten. Harrison stod framför mig; han fanade min hand och utan alt weta hwad jag gjorde, dren jag honom med mig; några fefunper derefter låg han för mina fötter i mitt rum. DÅ hörde jag till min förfäran pösligt buller på gatans; jag säg med fafa en polisfons stapel; äfwen Harrison hade fett honom. Blek: nande utbrast han: Man dar fett mig gå in i huset, man tager mig för en tjuf. Hwad skola wi göra? — Jaa utropade: Ac Harrison — hwilken skam! Mätt rokte år förlorade — Nej, Ada, swarade han, ämn gifwes ut mes