— Du! en ledare, en rådgifvare för mig? — skrek Beethoven häftigt. — Jag behöfver icke en sådan, och du kunde då allraminst vara det. Hvad var du, då du uppsökte mig här i Wien ? En stackars apothekare, utar apolhek! Jag gaf dig hvad jag egde, jas köpte dig apothek, jag gjorde en man af dis, ty hvar och en ville dig väl, derföre att au var min broder, och hvad ar du nu mera än det? värdighet — jag, är godsegare. Nej, rej, jag är icke böt hr van Beethovens broder, utan jag st också på mina egna ben och det kan-å Säkrare än du på dina. Jag är godsere Och jag — min hr broder! — jag är njernegare — ropade Beethoven, under det hun stolt kastade sitt hufvad tillbaka. Tror u, alt ditt gods väger mera än mitt hufvud ? — Jag tror, att du är en stolt och öfvermodig man, som alls intet älskar sin broder — ropade Johan. Jag tror, att jag gör bäst ati, alt öfvergifva dig och aldrig mer komma hit. Farväl alltså! Må dina fiender nu sönderslita ditt hjerta och ljuga sig till din vänskap. Må de bedraga, och bestjäla dig såsom elt svagt barn — mig skall det ej bekymra. Jag skall aldrig mera blanda mig i dina anzelägenheter. Lef väl, vi se hvarandra aldig mera! Lef väl, min älskade tillbedde broder! För evigt sarval! Och under det han med af rörelse darrande stämma så talade, störtade tårar i klara strömmar ur hans ögon, och med svigtande steg vände han sig mot dörren. (Forts.) AAA —