Helsingborgs-Posten – 3 april 1861, sida 3

såsom man vet, att ni ville leda det hela vid sjelfva konserten De förnämsta herrskaperna vilja se och beundra den store mästaren. — Hvad har jag med de sornämsta herrskaperna att göra? — ropade Beethoven rasande. Mina högsta herrskaper äro Gud och konsten. Några andra känuer jag icke och bryr mig ej om. Och nu nog, menniska. Gå! Jag vill vara allena. Unna mig åtminstone litet grann ro och ensamhet. — Men, käre hr van Beethoven, jag ... — Ut, ut! — skrek Beethoven under det han sprang till dörren och öppnade den. Ut, säger jag. Här på mitt rum är jag åtminstone herre, här skall man icke våga trotsa mig. — Men käre hr van Beethoven — bad hr Haslinger — vredgas icke och förlåt herrar musici, som i sanning äro oskyldiga och icke kunde annat. Jag besvär er att ej längre vara ond. Ack, säg att ni vill ansora konserten, eljest .... — Jag säger, att jag vill vara ensam — skrek Beethoven — och icke höra ett enda ord mera om konserten. Hr Tobias Haslinger! det gör mig ondt alt ej längre kunna underhålla mig med er, men jag år sysselsalt. Jag arbetar på en ny symfoni, som jag vill låta bröderna Schott i Mainz förlägga. Haf alltså godheten att icke längre störa mig. — Det fattades blott detta! — suckade hr Haslinger. Också den nya symfonien vill han beröfva oss. Nå nå, jag får väl komma tillbaka, när hans vrede dunstat bort, och då få vi väl se om han är obeveklig. Han tog sin hatt och helsade Beethoven ; med en sista stum och smärtfull blick lemnade han sorgen och med sänkt hufvud rummet. (Forts.)