generalrepetitionen ville föra kommandostafven vid sidan af kapellmästare Umlauf, men de besvära er, alt tillåta, att de först måtte riktigt få inöfva sig under Umlaufs ledning innan de våga anförtro sig åt edert anförande, — Det vill säga — skrek Beethoven med en djup suck — det vill säga, att jag icke är någon duglig direktör. — Nej, nej, en förträfflig en ypperlig! Men medgif dock, att gårdagens första repetition var förfärlig. Orkestern kom hvarje ögonblick i förvirring och sångarna kommo alldeles ur takten. — Ja, det var en d—a musik, men det kom sig deraf, att alla hade för brådtom och ingen ville följa takten. — Nej — skrek Haslinger — det kom sig deraf, alt ni, ärade herre, oupphörligen retarderade och lyssnade på då hvarje instrument skulle falla in, och höll ibland stilla, då ni ej hörde violinernas piano. Beethoven utstötte ett högt, hjertslitande skri. Jag är döf — ropade han — och de vilja icke hafva en dof anförare. — De bedja blott, att de må få hålla den första repetitionen under Umlaufs anförande. Sedan — vid sjelfva konserten räkna de för den högsta ära, att få stå under eder ledning. — Nej, nej, jag vill icke anföra dem — skrek Beethoven. De hafva förkastat mig och stott mig å sido. O, Gud, Gud, du ser min jemmer, ser de förödmjukelser och smädelser jag måste utstå, hvarföre förbarmar Dusdig icke öfver mig? Hvarföre sänder Du icke en blixtstråle att sönderkrossa den krälande mask, som menniskorna trampa under sina fötter, som de hafva vältrat omkring i lifvets stoft och smuts? Har också Du deruppe intet förbarmande med mig?