Helsingborgs-Posten – 3 april 1861, sida 2

— Ja, köper musikalier? deri ligger det just! Ilvarfore säljer ni ingenting annat än skråp? Och hvarföre har ni icke för längesedan följt mitt rådi? Blif dock en gång klok och kom till förnuft! Förskrif åt eder i stället for centner af pappersbalar äkta ovaltnadt Regensburger, låt så denna kuranta handelsartikel komma båtledes nerför Donau, försälj den i hel-, halfbuteljer och glasvis, servera dertill smor, ost, rättika, anjovis o. d., inbjud sedan de hungrige och törstige med en med alnshöga bokstäfver präntadt skylt: Musikalisk bierhalle? — och ni skall hvarje stund på dagen hafva gäster, så att den ena knappt hinner gå ut och stänga dörren efter sig, innan den andre vill in, och på sådant sätt skall eder byrå aldrig blifva tom. Ha! ha! ha! Och med ett högljudt skratt kastade Beethoven pennan å sido. — Det är tid, tror jag. att vi gå till repetionen — sade han, under det han tog sin hatt. Herr Tobias blef lång i synen och Suckade djupt: nu bryter stormen löst, men det kan ej hjelpas! Det mäste så vara! — Hvartore ser ni på en gång så förlägen ut, hr adjutant ? — frågade Beethoven. Hvarföre kommer ni icke? i — Jag — jag har något alt säga er, hr van Beelhoven — ropade Haslinger — och jag beder af hela min själ, att ej blifva ond på mig öfver det som jag sålt i uppdrag att säga. Beethoven lade ifrån sig sin halt. — Såå — sade han — ni har något att säga mig. Ni är alltså icke kommen endast för alt hemta mig till repetionen. Nå, hvad står på då? Ut dermed! Tala! — Jag är egentligen skickad af orkestermedlemmarne och sångarna, som sjunga i kantaten. — De vilja icke sjunga eller spela? — skek Beethoven. — Icke sannt, så är det ju? Kantaten är dem för svår, ligger för högt, är icke passande för deras röster, eller hva ? Jag kanner de der talesätten. Jag skall väl transportera den och göra den rätt beqväm för dem, så all de kunna hugga till, som ena riktiga gathuggare. Och slagtningen vid Vittoria, den faller väl inte orkestern serdeles på läppen ? Det är för mycken tempovexling, för många afvikelser; man kan i densamma ej utmärka sig såsom virluos — eller huru? Å — Nej, nej — skrek Haslinger — det är inte så — orkestern är förtjust i edert verk, kantatens sångare vilja sjunga allt, som det står, men.. — Nå, hvad för men — skrek Beethoven. — Men de bönfalla att den store mäster Beethoven ville tillåta alt de i dag fingo hålla repetition för sig sjelfva under ledning af kapellmästaren Umlauf, och att ni i dag icke ville bevista densamma utan först i öfvermorgon vara närvarande vid general-repetitionen, för att öfvertyga er om, att de alla med ifver och beundran hafva inöfvat sig edert herrliga tonverk. Beethoven hade blifvit likblek. Hans läppar slöto sig fast tillsammans och med ett uttryck af förvåning tryckte han begge sina händer emot pannan. — Det vill med andra ord säga — sade han sakta — alt de icke vilja hafva mig till dirigent öfver sig. — De skulle alla skatta sig serdeles lyckliga och hedrade, om ni vid utförandet af