sör en besalt ide igen — ropade skräddaren förvånad. — Han menar, att jag betalar för dyrt och bedrager honom — sade fru Streng och hennes stamma darrade dervid något, och mot hennes vilja fyllde sig hennes ögon med tårar, men hon pressade modigt bort dem och tvang sig att le. — Jag tager det ändå icke så illa vid mig — sade hon — ty han är ju så olycklig, och dessutom har jag lälit säga mig, att alla döfva äro misstrogna och tror att man bedrager dem. Ilan skall dock snart inse det och det skall göra honom ondt att hafva sårat sin gamla hushållerska. I dag får han äter betala mig smärtopengar. — Ja — alsbrot zipferlein — och dem skall ni sednn åter använda för hans räkning, när han blir utan pengar igen. — Del behöfver ni ej bekymra er om, det är min ensak — sade fru Streng, icke utan värdighet. Men ser ni, alt. jag hade rätt. Herren sitter nu och dricker kasle och nu vi vilja vi tänka öfver huru vi skola kunna aflocka honom så mycket som möjligt, innan hans herrar bröder komma och narra allt ifrån honom, Hör alltså, kara Zipferlein, hur vi skola göra: Ni går med honom på torget och förer honom till de fruar, af hvilka jag alltid bruka köpa. Säg dem så alt ni har blifvit skickad af mig, och att vår stackars herre i dag åter fått ett litet vraptus och sjelf vill göra inköp. Bed dem också de lutter goda och ärliga menniskorna, att de för hvarje sak fordra dubbelt så mycket, som det kostar, så skall jag sedan komma till torget och. hemta tillbaka det som han betalt för mycket.