Helsingborgs-Posten – 22 mars 1861, sida 2

genomskinlig natirock trädde han ut i köksdörren. — Min frukost! — sade han befallande. Jag är förfärligt hungrig, gumma, ty jag har ingenting förtart sedan i går middag. Skalla mig likväl ett par pastejer till frukost. — Gif mig först ut kaffebönorna, herre, — skrek gumman, — så att jag kan koka kaftet ål er. — Ack, — ropade Beethoven — kaslet är ännu icke en gång färdigt! Jag är rysligt hungrig, jag stiger upp två timmar senare än vanligt och ännu är icke en gång kaffet färdigt ? — Herre, valtnet har redan kokat en timme — skrek fru Streng — men ni har ju förbjudit mig att sjelf taga mig kaffe. — Hvarföre har jag förbjudit det 2 — frågade Beethoven Spetsfundigt. Jo, för det jag aldrig får en ordentlig kopp kaffe, då ni sjelf tar ut bönorna, emedan ni än tar för mycket och än för litet, än förspiler, då ni vet alt det icke kostar er något och än knusslar dermed, — som om pi skulle betala det. Ack, min Gud, jag är en ganska olycklig menniska, måste ensam ombesörja allt, sjelf tänka på allt. Kom nu, fru Schnaps, så vill jag gifva er kaftet. Derpå gick han bort till det i sängkammaren befintliga väggskåpet, öppnade det och framtog bleckdosan, hvari han hade sitt kaffe. Med djupt allvar afräknade han sextio kaffebönor och lemnade dem till hushållerskan. Nu fru Schaps, koka mig ett godt och smakligt kaffe, men, hör ni, icke mer än en kopp kaffe af sextio bönor. Men vänta, då ni består mig pastejer så är en kopp för litet. Jag måste i dag ha två koppar. Säledes än en gäng till att räkna,