HOwaxriehanda. Hwarför en ymaländning aldrig kommer till himmelen. Orsaken berättas wara den, att på den tiden, då Sankte Per git håroms fring i werlden och stöfwade, råkade han en wacker dag på en småländning, fom fynted bo: nom en beskedlig och bra karl, hwarföre han också tog honom med fig till himmelen och lemnade honom ett litet ströhemman i sjelfwa pas radiset. Småländningen trifdes hår ganska bra en tid bortat. Det bästa är godt nog. En morgon fick lifwäl wår Herre se den fremmans de gynnaren gå och hänga läpp midt bland lustgårdens liljes och tulpansrabater, och han fallade på Sank: Peter. Hör på, Sankt Peter! hwem år den der, fom går och fer få hjertans hängfärdig ut midt i min himmels herrlighet 2 — Det år en småländning, — swarade Sankt Per, — en beskedlig karl, fom jag hårompdas gen traffade i Ekessönrakten, och fom jag förs barmade mig öfver. — Men ban iyckes ide wara wid godt mod; gack oc spörj honom hwad det fattas! Sankte Per gjorde fom wår herre befallt. — Min gode man! — tade han till småländningen, du förefaller mig i dag måfta mes lanfolisk; säg hwarför är du få forgbunden? — Ad, wördige Sankt Per! swarade fmår fåndningen, — skulle jag inte wara forgbun: den? Det lider till Wernamo marknad och jag har ännn icke plockat några frösa (lingon). Då wår Herre af Sankt Beter fit höra dessa smäländningens ord och fann, att bonden för fitt gamla Wernamo och fina fröfa gat hela paradisets salighet på båten, fade han til Sankte Per temligen surmulet: — Hwad skulle han här och göra, den der? Tag och släppen tillbaka till Småland igen!