(Meddeladt.) Wid ö Magnus Werner Scholanders Graf i Ferslöfs Kyrka den 12 Mars 1861. — Gu länk har brustit uti syskonringen, Mår älstling Werner saknas der; Eom arfens dufwa lyfte anden wingen Mot ljnsets högre hemifpher. Bort hän till Lundas höga lärdomssalar Med wår förhoppning git han nyg; Kom få en Johspost hit fom un omtalar Att han fått dödens afskedskyss. Och som ett liflöst stoft han fom igen — Han fänner ingen jordisk smärta; Men fåfäng war hang bön till himmelen, Att blott få dö invid en moders hjerta. Att himlen honom måtte wäl bewara, War ej wår tysta bön för honom få? Nu år han lugn för hwarje sorg och fara, Wår bon är hörd! wi flaga ide då! Så torfa tåren fråu ditt sorgsna öge Du Fader! Moder! Syster! Bror! och Wän, Den hulde fadren i det fjerran höga, Han slår, men helar ock igen. Se blott hur Lilli, Alma, Teckla smeka, Och kyssa Pappas, Mammas tårar bort; Omhulden dem, de liljor wäna, bleka, Ty lifwets blomstringsdag är fort. Och sluten Erust och Sante till ert bröst, Upplifwen för allt godt de ungas finne! De skola glädja Er i äldrens höft, DÅ än I klagen wid Er Weruers minne. Mins Herren gaf oh Herren tog den fröjden, Som blommans lif få fort war den! Och wanden blicken ifrån grafwen emot höjden, Ty den i älskat träffas der igen. Och ingen jordisk fader är med Herren lifa, Och ingen Moders färlek är fom hang; Er älilling hwilar wid det Fadershjertat rika, Bevrydd med lifwets segerkrans!