särsta, derpä, att undertryckta nationer genom främmande hjelp äterwunnit sjelfständigbet, men detta hör till undantagen, och endast når det legat i den ena slormaktens intresse att föröds mjuka en annan, och fädan hjelv är oftaft dyrs föpt famt ej att räfna på. Så lårer bistorien, oc folten hafwa omsider lärt fig förstä bHiftor riens lärdomar. Hjelp dig sjelf, få hjelper dig Gud. Denna tanke her såsom en elektrist eld genomströmmat bela nationer, od nattonerz ne ssä rustade, ef fåfom förr, till eröfring och wäld, men till ett fraftigt, till ett oöfperwiane ligt fjetfförfmar. Trygge i medwetandet af fin kraft, funna de då lugnt fortgå på den fredlis ga utwecklingens bana och lemna i arf åt efs terfommande dyad, upplygning, walmäga och ett sielfständigt oc) älskadt fosterland. Det är i dag ett är sedan Helsingborgarne, lifwade af dessa fosterländska tänkesätt wid mins net af de tappra flaror, fom, under ledning af snillet och den krigiska erfarenheten, för halft annat sekel sedan räddade wårt samhälle och wårt land från öfwerhängande tara, upptogo den flora ideen om Nationalbewäpning såsom fin, och Nationalbewävning blef ett fältrop, som funnit genljud i bela landet. Från Skänes bördiga flätter till Norrlands slogdewuxaa malmfjäll ordna fig redan tusenden, för att genom tjenliga öfningar bereda fig färdigber till ett älskadt fosterlands sörswar i nådens stund, och dessa tusenden skola wexa till hundradusenden få fnart statsmakterno, uppmuntrade af det all: männa, allwarliga nitet och den uppwaknade fosterlandskärleken, funna gå Mattonens onffnins gar till mötes, genom att gifva denna fofters ländska rörelse nödig stadga och ett organistt sammanhang. Gud beware Konungen och Fas derneslandet! AAAAAAAAAA —