deles lydadl. Wi bafwa förut, förlidet är, i wår tidning bast en artikel rörande det okloka hos swensla tjenare, uti att, lockade af en något förre åreds lön (nu lära likwäl ide lönewilforen wara få fora), utan närmare eftersinnande begifwa fig till Danmark för att der söka tjenster, och wi bafwa åter i dag fått anledning yttra nägra ord i detta ämne. Om också lönewilkoren för tjenarna i nabolanden, efter utseendet, äro större än här bemma och äfwen en och annan fan baswa god tur, bör dock tagas i betänfande det owissa och främmande för dem i deras nya fällning, de ofta öfwerdrifna anspräk fom göros vå deras arbetskraft, deras wärnlöshet, om sjufdomefall inträffa och arbetåfraften 4j mot swarar fordringarna. Wi hafwa i i dag ett bes bröfligt exempel ibland flera, att meddela, fås fom bewis på sanningen af bwad wi yttrat, och göra detta i den förhoppning, att derigenom wäcka eftertanka bos dem som wilja söka sin lyda i utlandet. Hit återkom i går med ängs bäten Helsingborg en arbetskarl, Gustaf Möller, bwars hemort är Götbeborg, ywarest han för nåra fem år sedan wärfwats att taga ijenst i Jutland, och medförde hon tll utlandet ett nu of förewisadt godt witsord om fin frejd. Nu äters kommer ban efter denna femåriga tjenstetid, til fitt hemland i slitna, däliga kläder, utan en ffilling att betala för fin bemresa, eller att föra bröd för, till näring under wagen, och deriill med fötter förderfwade af köld, för hwilken äfoms ma större delen af bang återftående lön ätgått för wård på sjukhus i Danmark, sedan detta årg början. De skriftliga betog ban medfört witena om raskbet och dugligbet i tjensten, och från fin första tjenstetid bar ban äfven ett bis römligt witsord om fit uppförande,