dörr bar han alltid hos sig, och inträdde nu, tyst och obemärkt. Der satt i sörmaket vid natilampan hans gamla trogna tjenarinna med hufvudet lutadt mot bröstet, väntande sin herre ; hon hade insomnat. Beethoven framgick sagta för att icke störa henne, in i nästa rum, som var hans arbetskammare. Hår brann den stora astral-lampan, vid hvilken han vanligen plägade arbeta, och som nu halfva natten förgäfves väntat honom till skrisbordet. Vid dess sken kunde han ganska tydligt urskilja allting i kammaren. Han såg de begge bröstbilderna, som der stodo på gesimsen af en hylla, föreställande fursten och furstinnan af Lichnowsky. Med ett vildt, vredgadt utrop, störtade han bort till dem, och gripande furstinnans bild med båda händerna, ropade han: du har misshandlat mig i dag! Nu vill jag misshandla dig. Tand för tand, öga för öga! Och upplyftande bilden högt öfver sitt hufvud slungade han den kraftigt emot goltvet, så alt den splittrades i tusende stycken. På det bullrande, skrällande braket följde ett skrik, formaksdorren blef hastigt upp: yuht, och der stod den gamla hushållerskan, blek af ångest och förskräckelse. — Hvad står på, herre ? Hvad har handt? — skrek hon alldeles utom sig. — Ingenting — svarade Beethoven. Jag har blott fuskat litet i skarprättarens handtverk och afstraffat en synderska. Men nu, sedan hon lidit sitt straff, är det också förlåtet, och jag älskar henne åter. Hör, gumma, i morgon bittida går du aldraförst till en gipsbutik och köper mig en bild af den goda fru Lichnowsky och ställer henne i dennas ställe. Och så låt oss nu gå till sängs, goda fru Schaps! God natt! men glöm ej att köpa bilden åt mig! — Men jag har inga penningar — skrek den gamla. Beethoven gaf ej akt på henne, utan tog lampan och begaf sig in i sin sängkammare. (Forts.) — Great Eaftern skall i början af april företaga en ny refa till Amerika. — Tyska tidningar berätta, att på ett barns hus i preussiska ftaden Elberfeld barnen blifwitmwådta, fom det heter vä låfarefpråfet, till den ytterliga grad, att ett ordeniligt religiöst wansinne fattat hela anstalten. Barnhusets tjenstemän hade, på uppmaning af engelska evangeliska förbundet, anställt högtidliga förs böner för barnens omwändelse, och dessa böner wisade sig så werksamma, att redan nägra dagar derefter icke mindre än 60 barn, hälften af hwartdera könet, bådo, sjungo psalmer och predifade samt föllo i kamp och konvulsioner, hwarefter en hel hop måste lägga fig till sängs och woto få utmattade, att de ide funde tala. Ofoget gick så långt, att stadens myndigheter måste taga ihop dermed och allwarligen föres ställa barnhusets bestvrelse olämpligheten af slika öfwerspända religionsöfningar famt af ffeda dem, fom fom gifwit upphof till dårffas perna. En full person fom en afton gid oh raglas de på landawägen, föll slutligen omkull i en stenhög och blef liggandes der at: sofwa. Wid uppwaknandet war han ruskig, började gnugga fig i ögonen samt gäspa af alla krafter och fade: iljd, hwad mor har bäddat hårdt ät mig i natt.