star — och lyssnade på hans posthorns lustiga smattrande. I samma ögonblick, och såsom hade postiljonen hört och förstått hvad Beethoven talade för sig sjelf, höjde denne i månskenet sitt blankskurade horn, och satte det för lapparne. Med leende ansigte höjde Beethoven sig framåt, for alt kunna höra hvad han blåste. Men ack, icke en ton deraf nådde hans öra, ingenting afbröt den ödsliga tystnad, som omgaf honom, och likväl såg han, att postiljonen alltjemt hade satt posthornet till läpparne, såg att han ännu oupphörligen lät dess smattrande toner ljuda. Med en smärtsam suck sjönk Beethoven tillbaka i vagushornet. — Nej — knotade han sorgsen — jag borde likväl icke resa, ty milt elände följer med mig. Nu tystnade han och försjönk inom sig sjelf, och så småningom sänkte sig sömnen ned på hans trotta ögon och lät honom glomma sin smärta och ärömma om lycka. Först dä vagnen efter 3 timmars färd stannade i Wien utanför hans hus vid Moödlingergalan, vaknade Beethoven, och uppreste sig, häpen och förundrad seende omkring sig. — Hvar är jag då? — mumlade han sagta för sig sjelf. Hvad är det då jag drömt om flykt, förföljelse och — ack, nu vet jag allt, allt! — ropade han hastigt, reste sig hurtigt och sprang ut ur vagnen. Derpå gaf han postiljonen drickespenningar och ilade till husdörren och bulltade der så länge tills portvaktaren under knorr och bannor fann för godt att öppna. Nu slapp han in i huset och begaf sig två trappor upp till sina rum. Nyckelen till sin