sias säsom ett löfte om en kommande werldge ligt mäftig konung. Detta den menskliga egens nyttans inbillningsfoster tillintetgjordes wisferlis gen af den gudomlige stiftaren af kristna relis gionen, men hela menskligheten war för djupt fallen för att på en gång funna frälsas från egennyttans tyranni. Denna demon bebherrffas de ännu de kristna presterna till den grad, att De ej förmådde frigöra sig från den fördom, att om kristendomens makt war få oändligt tor, så måste de äfwen hafwa en stor weridslig makt, och genom att fortsätta i denna riktning regerades den tidens kristna prester få totalt af hersklystnaden, att det ide mer war nog för dem att herrska öfwer fina medmenniskor hår i tiden, utan genom fin föregifna förmåga att lösa och binda himmelen, utsträckte de fin rofgiriga hand till oändlighetens område, blefwo fin Herres mest upproriske tjenare, som wille intet mindre än usurpera sin skapares hela makt. Men hwem fan med rätta påstå ant wåra nuwarande lus therske prester wilsja göra gemensam sak med dessa förblind ade warelser, i hwilka histo, rien förwarar oss bilder af all i det fallna släg. tet inneboende ondska och dumhet? Nej, — wär ra prester wilja ej stifta nägra stadgar för wår Herre, utan åro få beskedliga och läta honom walja hwem han will till riksdagsman. Och skulle någon förstockad syndare, som icke fruftar Gud och derföre ej tror att religionen i och för fig sjelf har någon förmåga, säga fom få: de mäftige presterna borde ftifta lagar till ffyrs dandet af den wanmäktiga religionen, få swara wåra prefter: wi äro endast skröplige käril, men Åreligienen deremot det mäktigaste på jorden, den fan ide allenast befegra alla potentalers makt, uran äfwen öfwerwinna djefwulen werlden och wårt eget fött, och wi behöfwa naturligtwis binga särskilta privilegier för att skydda den makt, fom utgör wår och hela mensklighetens sanna ftyrfa. Således ha presterna ide för ofsigt an bibehålla förra hedniska före:räden; — det är ju tydligt. (Forts.)