hafva de närmat sig till mig med sina förföringskonster och sina strålande ögon, som lofva en himmel och sina fina rosiga händer, som synes färdiga att uppdraga ridån till paradiset. Och jag var alltid en dåre, som trodde på dem, som lät milt hjerteblod förrinna vid deras fötter, som i saliga framtidsdrömmar glömde hela verlden, och blott lat leda mig af min kärlek. Men sen kommo de, dessa rosiga englar, och väckte mig ur min dromverld, och sade mig, att de icke kunde blifva min; att en oöfverstiglig klyfta lage emellan oss 0. 8. vt IIvad för en klyfta 21 Jo, fördomens, ståndsskilnadens klyfta!... Beethovens — musikens, talangens och konstens man — Beethoven, h ai var dem icke god nog! De ville blott me honom bortdrömma ett hänryckningens ögonblick, de ville blott med honom spela er kärlekens eldiga symfoni, för alt sedan såson kloka och förståndiga menniskor åter drag sig lillbaka — och de gjorde det också, oc! jag blef ensam tillbaka — ensam, mer med blödande hjerta och qvalfull själ, Så har jag också forblifvit, ensam och utstöt från andra, och så vandrar jag oekså ne öfvergifven i nattens timma! Ack, milt hel: lif är en natt, ensamhet och öken! Doclk se, lyser icke der ett ljus ? Är det icke hus som visa sig för mig? Jo, jo, Gud vari lof, jag är nu vid målet. (Forts.),