går således vagen till Wien — sade Beethoven, fullkomligt ofvertygad, att sjernsallet skedde för hans skull. Godt! jag skall solja min himlaburne vägvisare och gär således till venster. Han vände sig om och skred med säkra steg landsvägen framåt. Men tiden förgick. Mer än tvenne timmar mäste han nu hafva vandrat och ännu hade han ej uppnått målet, ännu hade han ej sett Wiens husmassor afteckna sig. I oändliga krökningar gick vägen an hit och än dit, så att Beethoven började känna sig trött och lida af nattkylan. — Nå, så långt hafva slutligen dessa onda och lägtänkande menniskor bragt mig — sade han bittert — ja ända derhän, alt jag nu ensam och ofvergifven måste irra omkring här på landsvägen! Det är lönen för alla mina verk, att säsom en utböling, en flykting, nodgas irra omkring i ödemarken! Emedan jag icke såsom en säckpipa genast vid forsta tryckning gaf ifrån mig musik ville de innesperra mig och göra mig till fånge, och jag måste fly, för att rädda min ära och min mannavärdighet, och visa dem, att de, trots sina äretitlar och all sin herrlighet, dock icke hafva någon makt öfver mig, och att deras vilja ej har någon betydelse för mig. Men nn måste jag irra omkring här i natt och tocken, såsom vore det jag som hade fortjent straff, och icke de, de öfvermodiga, som stoltsera i sina förgyllda salar ooh hvilka jag hatar, ja, hvilka jag med hela min själskraft förbannar och hvilkas högmod) köld och sjelskärlek redan gjort milt hjerta många, ja, outsägligt många smärtor. Alltid hafva de närmat sig till mig med sina söta blickar och leende, dessa fornäma damer, dessa bländande sirener. Alltid