Helsingborgs-Posten – 11 mars 1861, sida 2

och så vara lycklig. Len J alllså härnere, jag skall le deruppe. Ännu en gång knöt han handen emot de klart upplysta sonstren; derpå vände han sig om och gick öfver borggården fram till det jernstaket, som skiljde gården från landsvägen. Åt portvaklaren, som stod bredvid staketet, och hvilken Beethoven kände sedan många år tillbaka, gaf han en penning, och bad honom öppna den lilla porten — och i det han nu utträdde, utstötte han ett högt glädjeskri, såsom ville han bringa friheten sin jubelhelsning. Derpå, under inflytande af det första hänryckningsruset, rännde han vägen framåt, helt obekymrad och utan alt gifva akt på hvart den förde honom. Med tillbakakastadt hufvud såg han upp till himmelen, till den gyldene, strålande månen; till stjernorna, som kastade ned öfver honom . elt klart och kostligt sken, och ett saligt leende förklarade Beethovens anlete, och toner af hänryckning, längtan och inspiration uppstämdes i hans bröst. Beethoven hörde dessa toner. Han stannade och med blicken rigtad mot himmelen iyssnade han under andäktig tystnad på denna underbara musik, som med heliga orgeltoner, med trumpetskall. med kostliga strängaspel och melodiska, jublande englaslämmor ljöd för hans öron. Nej, nu var han icke döf! Nu hörde han allt, allt! Der det stora dystra trädet, hvars grenar rörde sig för nattvindens flägtar — han hörde det framsusa underbara hemlighetsfulla melodier ; här den lilla bäcken, som flöt vid sidan af vägen, han hörde dess af månskenet förgyllda vatten plaska, och huru den ena vågen leende slog emot den andra. Månen, som, stor och klädd i guld, ledsagade honom på hans ensamma