Helsingborgs-Posten – 11 mars 1861, sida 2

Indvig van Beethoven. Af LOUISE MänLBACH. (Forts. fr. nr 29.) — pe nalva inneslutit mig — skrek Beelhoven rasande — de hafva satt mig som ett vilddjur i bur. Det har alltså blifvit allvar och icke blott hotelse, de behandla mig verkligen som cn fånge, och blott för det jag inte ville spela, hafva de på ett listigt sätt lockat mig hitupp, för att instänga mig såsom ett vanartigt barn, som man vill uppfostra. Och jag, dumhufvud! jag godmodige narr, ville redan åter öfvertala mig, att jag hade orätt och ville åter gå ned för att göra dem till viljes! Ack menniskor, menniskor! Hvad för ena grymma, hjerilosa varelser ären J icke! Huru sondersargen J icke mltt hjerta och len öfvermina qval! Men denna gången skall det dock icke lyckas er. Nej — fortfor han — de skola icke få den glädjen all kunna qvarhälla mig och le öfver fången. Jag vill göra mig fri — fri, dem alla till trots. Han sprang upp till fönstret och öppnade det. Nedanfore — åtminstone 30 fot från fönstret — låg parken. Tydligt kunde han dernere se vägen i det klara månskenet, — och der var frihet, der var räddning! Men huru skulle han komma ned? Det var allt för högt för atl hoppa, ty han lopp då fara att krossa armar och ben. Ack, hvilken tillfredsställelse då för hans fiender alt finna honom på marken med afbrutna ben, och att åter bringa honom in i huset och behandla honom säsom fånge.