skapet trängde sig nu närmare tillsammans, och allt log och fröjdade sig öfver furstens v. Ligns herrliga ide, att gora kongressen till amne sor en sång. — Men får man då också lära känna denna underbara sang — frågade hertiginnan von Sagan. Får man lära känna den, elier existerar den blott lik den der osynlige gnden Wischnu, som hvilar i de jordiska underblomstrens kalk, och hvars tillvaro hvar och en kanner, ehuru ännu intet menskligt oga nagonsin har sett honom. — Nej, surst von Lignes sång har sligit ur sin poesis underkalk och existerar verkligen. Jag har fört den med mig och erbjuder den nu ät det värda sällskapet såsom en ersättning för Beethovens musik. — Ack, skont, präktigt, ... var så god och och låt oss höra den — ropade man nu från alla sidor. Sången, som har besjungit kongressen. Furst Metternich bugade sig med ett älskvärdt leende och framdrog ur brostfickan ett sirligt hopveckladt rosenrodt papper. — Det är ingen sång i den höga stilen, — sade han — utan det är en af de der berömda sångerna a la Pont neuf, såsom man på nämnde ställe hörde den under Ludvig XV:s tid i Paris. bet är en äkta folksång, som hvar och en sjelf komponerar sig, och hvartill det ej behöfs någon Beethoven. Hören alltså, öfverskriflen lyder : Le con— gres damour. Ni sen således att dermed icke menas vår kongress, och att alt vi utan fruktan för smädelser törs läsa densamma. Första strofen lyder, som följer : Åpres une longue guerre Fenfant aile de Cyihere,