ut ersätta den store Beethovens plats. Nej, men se då icke så misstroende på mig! Jag alar fullt allvar, min nådigaste. Jag har ippbragt eu sång till underhållning för er och edra gäster. Visserligen är det icke en sång af min egen komposition, men jag skall itminstone kunna foredraga den med enthusiasm, och dessutom behöfs det ej att man sjunger den, ty orden klinga redan i sig sjelf såsom musik. — Jag ber ers höghet — sade furstinnan eende — vara af den utsökta nåden och orklara er tydligare, så framt ni icke vill se mig dö af nysikenhet. Hvad är det för en sång ? Har den: högvisa kongressen kombonerat den? Har Pingstens heliga dufva redsänkt sig öfver deras hufvuden, så att de ala, dikta och sjunga på tusende tungomale — Nej, nej, jag forsakrar er — skämtade Metternich — kongressen har icke gjort näsonting dervid och jag har icke formärkt hågon dufva i vår sessionssal. Kongressen sjunger icke; den diktar icke, men den är besjungen, och den har inspirerat en diktare och en diktare af furstligt namn och rykte. — Och hvem är då denne af kongressen nspirerade diktare ? . — Jo, det är furst von Ligne — min nåliga. — Ack, hören bara, mina herrar och daner — ropade furstinnan Lichnowsky, under let hon vände aig sällskapet — hören den stora nyhet, som furst Netternich har den näden meddela oss. Furst Ligne har besjungzit kongressen. — Åck, det var då förtjusande, det var ntressant — ljöd det nu fran alla håll, och liplomater och generaler, furstinnar och grefinnor — ja hela det aristokratiska säll