— 4c7iinnn l).:. .——md7 ö-. ———m — — —— —— ——————— man, som var föremål för allas ofränvända uppmärksamhet. Det var en man af undersätsig, kraftig gestalt, klädd i en, utan band eller ordensstjerna utsirad, svart frack, som var lika smycklös och enkel som hela gestalten. Och dock låg i denne fremlings uppträdande någonting imponerande, högtidlighetsfullt och utomordentligt. Hans hufvud, som med sina breda muskelstarka former syntes något för stort i förhållande till hans öfriga kroppsdelar, var omfladdradt af en rik fullhet af tjockt, brunt hår, som, okammadt, i konstlös genialisk vildhet nedföll likt tvenne lejonmahnar på omse sidor om ansigtel. Åsven detta hade något af lejonets majestät och vilda energi. Hans panna var bred, ofvantill lätt beskuggad af det täta yfviga håret, nedantill begränsad af buskiga ögonbryn, som hvälfde sig i stora bågar och med sina ändar bildade den vinkel som utgjorde fästepunkten för det breda kraftiga näsbenet. Hans ögon beskuggade af starka bryn och långa, svarta ögonhär, voro små och utstående, men understundom uppflammade det i dem såsom hotande gudaburne vredesblixtrar, och detta sken från hans själs speglar kastade då öfver hela hans ansigte ett sällsamt, förklarande uttryck, och gaf åt hans hårda, makerade drag en vekare, mildare karakter. Hans mun var välformad ; läpparne lätt uppsvällda och sällan: lekte något leende på dem, men när han någongång log, så Nar uttrycket af detta leende så vemodsfullt och tillika hånan de, att man deraf ovilkorligen kände medlidandets strängar anslås i sitt hjerta, och anade, hvilka stora och våldsamma smärtor, som måtte hafva stormat i detta bröst och plöjt sina fåror på det dystra anletet. Till denne fremling var, såsom sagdt är, allas uppmärksamhet riktad, och for hans skull var all underhållning i solongen sorstummad. — Min Gud! hvem kan det vara? — srågade furstinnau Bagration. Jag har dock misstagit mig — det är ingen furste. — Nej furstinna — sade Metternich och hans sköna anlete hade antagit sitt allvarliga vördnadsbjudande uttryck — nej, furstinna, ni har icke misstagit er, det är verkligen en furste, som ni ser för er, och en furste så stor och mäktig, att hans rike icke är af denna verlden, och att kongresseu, så mäktig och sniken den än må vara, icke formår aftvinga honom ett enda tums bredd af hans domäner. Det ar en souverän furste, konsten är hans rike och han heter Ludvig van Beethoven. — Beethoven! — ropade furstinnan vanligt. — Oh, släpp. mig fram, jag måste kyssa hans hand, måste säga honom, att jag tillbeder honom, alt... — Nej, håll! hulda svärmerska! — sade Metternich, under det han leende höll henne tillbaka — ni får icke säga någon, all ni tillbeder honom, icke en gång Beethoven! Men hör bara, hvilken mäktig väldig stämma furst Beethoven har. — St...låt mig höra hvad han säger. Hvad? Han är redan åter tyst — men hvarföre svarar man då honom icke? Hvad skrifva de? — De skrifva, furstinna, emedan Beethoven kan se, men icke hora. Tonernas store furste är sjelf döf, och det finnes blott få, som han forstår, hvilkas stämmor ännu klinga för hans öron efter gammal vana. Derföre förstår han också furstinnan Licbnowsky, ty han känner henne sedan lång tid tillbaka. I detta ögonblick förnam man åter Beethovens stämma. — Ack, ni är en anförvandt till prins Ludvig Ferdinand, herr furst von Radzivill, — sade han. Det gläder mig att lara känna er, ty ni erinrar om en den ålskligaste, mest begäfvade och snillrikaste yngling, jag nägonsin sett. Prins Ludvig Ferdinand hade sannerligen icke behoft vara någonting här i verlden, ty det fanns i honom ämne till en konstnär, en mästare i konstens rike. Furst Radzivill uppskref hastigt några ord och visade dem för Beethoven. — Ni menar, furste, alt han icke har förstått konsten att lefva — sade Beethoven. — Det är också den svåraste af alla konster, den starkaste dukar ofta under för denna last, och löper från mastaren der ofvan bort ur skolan. Men prius Ferdinand rymde icke, utan ödet utsträckte sin hand etter honom. Kanske behöfde de deruppe en god kapellmastare till sina englakonserter, men om de anställt Ludvig Ferdinand till denna befattning, så fruktar jag, att den genialiske kapellmästaren skulle komma att räka i förvirring och bringa dem ur takt. — Ni tror alltså skref fursten — alt himmelens och englarnes musik också är bunden vid bestämda rythmer och taktindelningar? . — Jag vet det ganska visst — sade Beethoven raskt — ty jag har ofta i besjälingens stunder förnummit denna musik, och hvad jag sedan skrifvit, är endast en upprepning af hvad jag hort. — Men ni, store mästare — skref fursten — ni har ingenting lärt af englarne, utan ni — — — — — 2— — — —