—— — g van Beethoven. Af LovisE MUNLBACH. (Forts. sr. nr 24) an betraktar er, fru furstinna lernich leende — så skulle man der gången? var i går, ty ni, ni likadan ut som då jag första )jde vid edra fötter och svor er Den eviga ungdomen thronar rpanna; rosenleendet leker ännu par och om ert hjerta sedan den jdt, så måste det dock desshafva genomvandrat serdeles esoch passionsstadier, ty eder icke det ringaste lidit deraf. Ni tid den unga sextonåriga MÖN, t jag ser er, tyckes det mig, g åter den unge tjugnärige blygmaten, som i Dresden af er mottog lektioner i — Åumgänget med hviskade furstinnan med ett leende — tala icke vidare, ty erliginnan von Sagan jaloux och ca, all jag röfvat från henne furst hennes glödande tillbedjare och bara, furste, huru hon bakom ådar öfver till oss! Hennes ögon venne dolkspetsar, som vilja inmill stackars hjerta. 0! jag är ling ganska rädd! innan utbredde sin stora solfjäder n liksom en sköld framför sitt se. — Ni är verkligen förtjusande — sade Metternich — jag har aldrig sett en talangfullare skådespelare. Sjelsfva Bigottini hade mycket att lära af eder i mimikens hemligheter, — Furste, furste...tänk om hertiginnan hörde er! — Och än sedan då, min nådiga? Må hertiginnan höra mig och min gemål till på kopet — sade fursten nästan forargad — jag srnklar i sanning icke for dem båda — jag tillbeder er, fru furstinna. Ni vet det alltfor väl, och det är grymt af er att gifva er utseende af som om ni icke ville veta det. — Ack — ropade furstinnan leende — det är alltså någonting å färde ? Ni behöfver mig, kan jag märka? Jag skall alltså räcka er min hand till hjelp i en eller annan sak ? Skall söka insinuera på någon? Nå, men hvad är det då, furste? Hvartill behöfver ni mig, och på hvad sätt kan jag tjena er? Ty så snart ni lägger edra sköna, mjuka händer på mitt hjertats claviatyr, och låter den hänryckande, melankoliska sången om våra oskyldiga hjertans kärlek åter ljuda, — då har det alltid någonting att betyda. — Det betyder intet annat, än jag besvär er, att blifva min trogna allierade såsom vi ju lofvat hvarandra. Jag ser er sedan några dagar alltid i sällskap med lord Steward — och denne är alldeles betagen i er. Gör honom begripligt, att England handlar orätt uti all taga parti för Preussen i den sachsiska frågan, ty... — St... hertiginnan von Sagan närmar sig oss — hviskade furstinnan. Kom till mig i morgon, furste, så få vitala vidare om saken. Ah, hertiginna — utropade hon derpå med elt vänligt leende — ni kommer just i rällan tid. Fursten började nu blifva odräglig med sin eviga politik. Och säg sjelf: Hvad har politiken att gora i våra salonger ? Hon är en långtradig, hålögd käring, halsten parce och hälften lumpsamlerska, alltid färdig att afskära folkens lifstrådar, och alltid samlande på förmultnade pergaments-lumpor, for att deraf flicka tillsammans nya besittningar och rättstitlar för furstarne. Jag frågar er derföre, hvad skola vi taga oss för med detta oling i salongerna. — Le deröfver, furstinna, såsom ni också redan gör -sade hertiginnan vänligt. Men hvad står på ? — afbröt hon sig plötsligen. under det hon såg öfver till andra sidan af salen. — Se bara huru allt der tränger sig tillsammans och huru allas blickar vända sig mot den der gruppen. Någon af de högsta personerna har säkert oväntad ankommit, dock kan det icke vara kejsare Alexander, icke heller konungen af Preussen, ty deras höga geslalter skulle man då kunnat se öfver alla de andra. — Jag tror ni har rätt — sade furstinnan — det är visst någon af de mest framstående personerna som anländt. Se blott på hurn gladjestralande surst Lichnowsky skyndar fram för att helsa den ankomne. — Och märken bara, mina damer — sade Metternich — huru tyst det på en gång blef här i salen. Hvar och en synes hålla andan och lyssna. — Men på hvem och på hvad? — frågade hertiginnan von Saga otåligt. Det måste verkligen vara en af de allra högste; men huru kommer det sig, alt man icke äfven nu först anmodar er stiga fram och göra les honneurs? — Låtom oss gå litet närmare, mina nådiga — sade Metternich — och på nära håll bevista representationen, så få vi väl se, hvilken potentat och furste, som här mottager sitt hoss vordnadsbetygelser. Han närmade sig derpå tillsammans med de båda damerna den lysande krets af herrar och damer, som hade bildat sig vid andra ändan af salongen, och der en underbar högtidlig tystnad rådde. . I sjelfva verket syntes också allt samspråk på en gång upphört i den af muntert glam, leende och glada menniskoröster genombrusade salongen. Alla läppar voro slutna, men allas miner talade ett språk af beundran, vördnad och kärlek. Här och der stodo några med annotationsbocker i handen, hastig upptecknande några ord och derpå med detsamma trängande sig in i kretsen. Plotsligen afbrots den djupa stillheten af en hög, manlig stämma, som hastigt talade några ord. Derpå inträdde åter samma högtidliga tystnad. — En märkvärdig scen är detta i sanning — mumlade hertiginnan von Sagan. Detsynes som blott den obekaute fursten i dag hade rättighet alt tala här och alla andra måste tiga för honom. — Sen blott, mina damer, hviskade furst Medernich — gåtan skall.nu lösas. Kretsen oppnar sig för att lemna plats för furstinnan Lichnowsky och furst Radzivill. Sen bara! Den slutna kretsen skingrade sig också verkligen och midt ibland dessa herrar i guldbroderade uniformer med rika ordenssijernor, dessa sköna och förnäma damer i sina dyrbara toiletter med smycken af briljanter och juveler — i midten af detta högaristokratiska sällskap varseblef man nu den