Helsingborgs-Posten – 25 februari 1861, sida 2

m Beethoven. ISE MUIHLBACIUl. (Forts. fr. nr 23.) tigt tillsammans. Derpå ch skred: med långsamma enberg. En sallsam forrsiggatt med hela hennes nliga glansen var viken ; det förklarade leendet ng hennes fylliga rosenniska elden glödde icke a ögon. Ack nej! Kärvilken liksom med en stra2 förskönal detta anlete, på hennes kinder; en sörhotande fram ur det svarta ; darrande läppar syntes bannelse och med orörliga et tomma, och med högra d, såsom ville hon ur luften hon lik Macbeth sträcka med hvilken hon ville ned— ropade Hardenberg — mörda mig ? Skäda icke dig barn! Lat icke demosina hemligaste tankar! le haf! Var lugn!!! ack alldeles lugn — sade ma. Jag skall snart åler Gud vet hvad som kom erfor just nyss en känsla, ned sina klor sallade mig våld ville slita det ur milt bröst. 0 det gjorde ganska ondt, men såret skall snart läkas och då blir jag åter lycklig, då blir jag åter jag sjelf, eder lilla Diavolezza, eder lustiga kobold, eder illmariga damon. Men för alt alldeles tillfriskna, behöfver jag blott en sak. — Ijvad då, miu stackars kära barn ? — frågade Hardenberg. — Vid himmelen, jag hade icke anat, alt jag skulle förorsaka er en så djup smärta. Jag trodde, ni sokte blott det förnäma namnet, och tog karlen med på köpet, och nu finner jag till min stora förvåning, att ni älskar mannen och blolt tager hans namn med såsom ett appendix. Säg alltså, min dyra, på hvad sätt kan jag bidraga till ert tillfrisknande? — Jag måste på maskeraden — ropade hon med högt skri. Jag måste dil! ... En biljett !... Skaffa mig en biljett till denna fest. — Åh, ni vill öfverraska honom in slagrante ? Men, barn, jag fruktar verkligen för edert uppbrusande sinne. Ni skall göra scener, ni skall öfver sorbrytaren ulgjusa en sjudande ström af vrede öfver eder sorsmädda kärlek, ni... — Jag svär er, alt vara fullkomligt stilla, icke tala ett ord med honom, icke låta honom ana, att jag var der... Vill ni skaffa mig en biljett ? — Och hvad lofvar ni mig om jag gör det? — Jo, då lofvar jag er, att gifta mig med den man, ni utvalt; jag losvar också, att alårig mera vara eller vilja vara något annat, än eder Diavolezza. — Må ske då! Jag antager vilkoren. Ni skall få ett bjudningskort, men ni svär ju att ej tillställa några scener. — Jag svär er det! — Men en annan sak, — markisen kommer dit i kostym och maskerad och huru vill ni då igenkänna honom. — Ack, sade hon med ett egendomligt leende, han skall nog säga mig sin kostym, ban har ingen hemlighet for mig, ty han vet, alt han kan hafva förtroende till mig och all jag älskar honom. Jag måste veta sanningen, och om så är, som ni säger, om han är gift och har bedragit mig, då — vid den cvige guden!... skall jag hämnas .... 3 Cap. LUDVIG VAN BEETHOVEN. På fursten Lichnovskys landtgods var i dag ett glänsande utvaldt sällskap församladt. Allt hvad af rang, stånd och namn nu uppehöll sig i Wien ; alla kongressens diplomater med deras sköna högadliga fruar; samt hela Wiens stolta adel voro inbjudna till denna fest, som fursten, till ombyte af dessa alltid sig lika fester, icke ville fira i sitt hotell i staden, utan å sin 2 mil derifrån belägna vllla. Man började redan blifva hjertans trött på de många i lika styl föranstaltande dincer, supger och baler, och man måste derföre vara betänkt på pikanta variationer öfver det antagna themat för kongressnöjena, för att ännu förläna dem intresse och behag. Fursten hade derföre i dag försökt en första variation, och utbjudit det sköna och glänsande kongress-sällskapet på sin villa till nytt slag af fester. Ofvan antydda fest skulle taga en hel dag i anspråk, och redan tidigt på morgonen foro derföre flera equipager i långa rader fram på de breda chausserna. Bredvid vagnarne såg man förnäma ryttare på herrliga springare, och åtsoljda af jackejer i guldoch silfverblänkande livreer. Det var en skön kall novembermorgon. Nattkylan hade öfverdragit de på omse sidor om vägen stående träd och vexter med en lätt rimfrost, som nu i den klara morgonsolen glimmade lik myriader, diamanter och stjernor, liksom hade naturen sjelf velat smycka sig för att helsa Wiens förbifarande gäster. Luften hade den der rena, genomskenliga klarheten, som är egen för höstdagarne, och i de underbaraste, mest omvexlande schatteringar sträckte sig skogen likt ett grönt läger längs horisonten. Denna klara morgonsol och denna rena atmospher färgade damernas kinder med en högre, skönare incarnat, och som de voro väl medvetna deraf, så antogo deras ögon en vänlig glans, och med ett för många kostligt leende på purpurläpparne vände de sig då och då ut ifrån vagnarne emot kavaljererna, som i sina sköna pelsbebrämade riddragier togo sig ståtligt ut på sina lisliga piruetterande hästar. Så, under leende och gladt skämt tillryggalade man vägen från staden till villan, och der mottog det furstliga paret med en förekommande hjertlighet sina lysande gåster. Man vederqvickte sig med en utvald dejeuner, till hvilken den sköna morgonfärden hade älergifvit appetiten, hvilken man, uttröttad af ständigt hvarandra aflösande dineer och supeer, redan för längesedan hade förlorat. Efter dejeunern begynte raden afålskilliga förnöjelser och landlliga fröjder, med hvilka man ville restaurera sig efter stadslifvets många, men enformiga tillställningar. En hetsjagt i de storartade, bakom villan belagna skogsdungarne, tog ju på ett angenämt satt tiden i anspråk, Dessutom sysselsalte