Ludvig von Beethoven. Af LOUISE MUHLBACH. (Forts. fr. nr 21.) — Markis von Barbasson! — ropade Fredrika, i det hon hastigt sor upp frän sin hvilande ställning och stolt uppreste sig markis Barbasson — ack, jag ser, ers excellens, att edra spioner äro goda, och att ni låtit öfvervaka mig. Ni vet således allt, ni vet, all jag känner markisen. och att han ofta besöker mig. Ja, jag vill också icke förneka att jag känner honom; jag tillstår till och med att jag älskar honom. Det är han, som väckt mitt hjerta ur sin långa syndasomn;, det är han åt hvilken jag vill räcka min hand, han, af hvilken jag vill mottaga milt namn. Ack, ers excellens, vredgas icke på mig! Förskjut ej mig från er åsyn! Jag ärar er såsom min herre och mästare, jag älskar er såsom vore jag eder slafvinna och såsom eder elev och tjenarinna hänger jag mig med evig trohet fast vid er, men markissen, honom älskar jag såsom min brudgum, såsom den gemål, åt hvilken jag vill räcka min hand till ett evigt karleksförbund. — Har han sagt, att han vill gifta sig med er? Har han tillbjudit er sin hand? Har han sagt att han älskar er? — Luften här är ännu genomdoftande af hans kärlekseder, och milt hjerta darrar ännu sågta af hans i de eldigasle ord yttrade kärleksförklaring. Ja, han har verkiigen bjudit mig sin hand, och sagt, att jag skall blifva hans maka, hans markisinna, —